- Project Runeberg -  Om den praktiska filosofiens föremål religionen, sedligheten och rätten /
54

(1870) [MARC] Author: Hans Edfeldt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Men hvad är det sinliga och hur skilja vi det från det förnuftiga,
eller hvilken är gränsen, der det förra slutar och det senare
vidtager? I den mening kunna de icke vara begränsade, att någon sida af
menniskan skulle kunna innehålla den ena af de båda faktorerna utan
att derjerate äfven innehålla den andra. Menniskan vore då icke ett
organiskt väsen, en organisk enhet af sinlighet och förnuft, utan en
summa af delar, hvilket dock är motsägande. De båda momenten i
menniskans väsen måste tvärtom genomtränga och fullt ingå i
hvarandra, så att ingen sida eller yttring af menniskan kan vara sinlig
utan att äfven vara förnuftig och tvärtom. Men oaktadt de ingä i
och icke utesluta hvarandra, så äro de dock motsatta och menniskan
är ett helt af de båda motsatta. Hon fattar nemligen det förnuftiga
för sig och motsätter det mot det sinliga såsom ett annat eller såsom
ett lägre, yttre och osjelfständigt, under det att förnuftet blifver ett inre
hos henne och absolut eller fullt sjelfständigt. Betraktar man
sinlig-heten i förhållande till förnuftet, men utan afseende på menniskan,
som är deras enhet, så äro de visserligen blott qvantitativt eller till
graden skilda; sinligheten visar sig då vara en lägre form af verklighet
än förnuftet; men betraktas de deremot från mennii>kans synpunkt
eller inom henne, så äro de qvalitativt eller till arten skilda, ty de båda
motsatserna visa sig då såsom konstitutiva för hennes väsen.

Sinligheten är nu i motsats mot förnuftet osjelfständig verklighet
och är till för menniskan under förutsättning af det förra och af vårt
sjelfmedvetandes ofullkomlighet. Betrakta vi sinligheten under den
form, som hon har för oss och under vår närvarande lifsform, så är
hon närmast den verklighet, som är till för våra sinnen. Det sinliga
är det synliga och i allmänhet det för våra sinnen fattbara. Det
verkliga i rum och tid kallas, så vida det bestämmer sinnet, det
sinliga, men betraktas det utan denna relation eller i och för sig, så
kallas det det kroppsliga eller ting. Vidare hör till menniskans
sinlighet äfven allt, som bestämmer föreställningsförmågan och förståndet,
såvida det eger verklighet under förutsättning af sinnenas innehåll eller
tingen. Detta är menniskans sinlighet i objektiv mening. Sinlighet i
subjektiv mening deremot eller såsom förmåga är hela menniskans
medvetande fattadt såsom enhet och subjekt för den verklighet, vi nyss
angifvit, ty vi afse icke här någon indelning af menniskan uti olika
grundförmögenheter. Det sinliga, som är förnuftets material, kan med
andra ord äfven sägas vara själens krafter såsom stående i omedelbart
eller oförmedladt förhållande till kroppen, vidare kroppen sjelf och
hans lemmar samt slutligen det, som är utom menniskans fysiska
organism, eller den yttre naturen, såvida menniskan står i det förhål-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:03:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ehprakt/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free