Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvarje förhållande förutsätter ett helt i reel bemärkelse. Membra
relata hafva nemligen såsom vi sett en gemensam bestämning. Men
allt, som står i förhållande till ett annat eller bestämmer det, måste
nödvändigt först i sig sjelft vara verkligt. Sålunda gäller äfven detta
om relationsledernas bestämning. Men är denna bestämning i sig sjelf
verklig, sa är hon ett helt. Och såsoin ett helt måste hon äfven
innehållas i den mångfald, hos hvilken hon är sammanhang. Häraf
följer, att äfven relationslederna, mångfaldens moment, innehållas i
hvarandra. Men härmed hafva vi kommit till det resultat, att alla
förhållanden äro motsägande. Ty relationslederna äro å ena sidan
motsatta eller utesluta hvarandra, alldenstund de endast med detta vilkor
kunna stå i ömsesidigt förhållande, men å andra sidan såsom
förutsättande ett reelt helt, som i dem innehålies, äro de äfven med lika
nödvändighet i hvarandra iinmanenta. Detta är tydligen motsägelse.
Men äro sålunda alla förhållanden motsägande, så kunna de icke hafva
någon betydelse hos väsendet eller den ursprungliga verkligheten. Det
är blott inom fenomenverlden och hos de förnuftiga väsendena, endast
såvida de bestämmas af henne, som förhållanden finnas. Och verlden
är egentligen motsägande derigenom, att hon innehåller förhållanden.
Vi hafva sett, att förståndet, som med sin syntetiserande verksamhet
går ut på att sammanfatta såsom ett helt, med nödvändighet fordrar
ett sådant såsom grund för hvarje förhållande. Men dock finna vi icke
omedelbart inom verlden ett sådant helt. Hon hänvisar visserligen allt—
jemt på ett helt, men lemnar icke sjelf såsom ändlig ett sådant. Hvarje
förhållande förutsätter ett helt såsom sin grund, men inom verlden
blifver allt, som antages såsom en sådan grund, vid närmare
undersökning sjelft endast ett nytt membrum i ett förhållande, som i sin
ordning förutsätter ett annat och högre i — oändlighet. Rummet och
dess innehåll, den fysiska verkligheten, är gränslös. Så äfven tid och
kausalitet. Verlden är sålunda utan gräns, ty hvarje gräns som
antages är sjelf begränsad i oändlighet. Men då kan hon icke heller vara
den grund, som är nödvändig förde förhållanden, hon innehåller.
Förståndet har alltså fordringar, som den ändliga verlden icke fyller. Men
då dessa fordringar icke desto mindre äro verkliga och oafvisliga, så
förutsätta de en annan verld eller verklighet, genom hvilken de vinna sin
uppfyllelse, liksom de ytterst genom henne äro gifna för menniskan.
Och i denna verklighet eller, enligt hvad vi förut visat, i personen hafva
vi att söka grunden för de gifna förhållandena, ty i och för sig
betraktad ingår icke personen såsom membrum i förhållandena och
der-för kan han vara förutsättningen för deras möjlighet och verklighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
