Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då vi na kommit till personen såsom den verklighet, på hvilken
förhållandena hänvisa, så föras vi till en annan form af desamma.
Detta förhållande kalla vi till skilnad från de förra ensidigt. Ett
väsen kan nemligen stå i förhållande till ett annat, som sjelit icke
ingår i förhållandet eller är meinbrum i ett sådant. Ett sådant
förhållande är möjligt inom ett helt i strängaste mening. Så kan t. ex.
den tillvarande d. v. s. den i det yttre och med sin bestämdhet af
annat framträdande menniskan stå i förhållande till sitt eget
ursprungliga väsen, eharu detta icke är membrum i något förhållande. Och
äfven till det oändliga väsendet kan ett ändligt stå i förhållande, men
det förra deremot kan såsom rent andligt och ideelt icke stå i något
förhållande, hvarken ömsesidigt eller ensidigt. Detta väsende voreda
icke alla förhållandens yttersta grand otan sjelft endast ett membrum
i ett sådant och förutsatte ett högre helt. Men äfven om det
förhållande, som vi här vidrört, gäller hvad vi förut nämnt om tvåsidiga
eller ömsesidiga förhållanden. Ty äfven i detta ligger motsats, men
äfven sammanhang och slutligen förutsätter äfven detta ett organiskt
helt såsom redan är framhållet.
Den konklusion, vi af det ofvan anförda draga med afseende på
den praktiska filosofiens föremål, är, att de icke kunna stå i något af de
nämnda förhållandena till hvarandra. I sådant fall funnes mellan dem
en motsats, som skulle nedsätta dem inom den relativa verklighetens
sfer och dermed upphäfva deras karakter af absoluthet för menniskan.
Hennes bestämdhet af en form af det goda innebure då icke på samma
gång äfven hennes bestämdhet af de andra. Eller, när menniskan vore
religiös, vore hon då icke rättslig eller sedlig, och likaså, när hon i sitt
lif vore rättslig eller sedlig, vore hon icke religiös o. s. v. Detta vore
en nödvändig följd deraf, att det goda ionehölle motsatser. Det vore
då också endast ett relativt godt och förutsatte ett annat och högre.
Det hade giltighet endast med afseende på gifna förhållanden eller vore
ett godt endast genom sin relation till ett annat och under andra
förhållanden ett ondt. Men det goda kan icke fattas såsom varande af
tre skilda slag utan måste vara ett enda samstämmigt helt. Samma
förstånd, som fordrar monism med afseende på sann verklighet,
fordrar det äfven med afseende på det goda. Och äfven viljan
fordrar, att det goda endast skall vara ett, ty eljest blifver hennes
uppgift och hela lifvets motsägande och orimlig. All dualism,
teoretisk eller praktisk, är förkastlig. Då vidare den praktiska filosofiens
system såsom den teoretiska filosofiens, är ett enda, så kan icke heller
dess föremål på något sätt vara deladt eller söndradt utan måste
tydligen vara ett. Eller det goda måste vara ett, emedan lifvet eller för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
