Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anteckningar om 1600-talets talspråk och därmed sammanhängande frågor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ordet har en afgjordt hvardaglig prägel. Ex.: Bisper
(Messenius Chr. s. 251, 257), Bispernes (ib. s. 252), bispens (ib.), bisp
(Chronander Surge s. 33). Därjämte Biskop (Messenius Chr.
s. 252).
Äfven dessa former ha som bekant uppstått i obetonad
eller mindre betonad ställning framför namn, t. ex. bisp Karl
(Mess. Chr. s. 252), bisp pär (ib. 254). Båda formerna finnas
redan under 1500-talets första hälft och den närmast följande
litteraturen. Synnerligen vanliga äro de i den unga
handskriften Rimkr. III. 4 (1452—1520): 145 följ.; se t. ex. s. 145, 149,
150. Däremot förekomma de, så vidt jag kan se, icke en
enda gång i Rimkr. III. 1 (1452—1470): I följ., där orden
annars minst ett tjog gånger uppträda. Från P. Svarts krönika
har jag antecknat Erchebispen s. 23 och bispen s. 122; i O.
Petri krön. äro båda formerna synnerligen vanliga. Det är
sålunda tydligt, att dessa former då icke hade någon anstrykning
af förtrolighet eller hvardaglighet.
Den synkoperade formen kärng för käring (acc. 32) eller
kärring (acc. 40), fsv. kærling, användes af bonden Coræbus i Moræi
Vit. s. 408. Jfr Columbi kär’ng (Noreen Col. s. XI), Lucidors
Kierngar (Norelius Ark. 1: 229); äfven käringar, kiäringer hos
Carl Gripenhielm (Hanselli 4: 303) måste på grund af metern
läsas tvåstafvigt. Formen har numera en vulgärare anstrykning
än de tvåstafviga orden.
Alla dessa fall kunna fattas som beroende på en eller
flera ljudlagar af samma slag som den i fsv. tid gällande,
enligt hvilken af två på hvarandra följande stafvelser den
synkoperas, som står närmast den starktonade (se Noreen Aschw.
gr. § 156). Emellertid äro naturligtvis andra möjligheter
tänkbara. Beträffande imperfektformerna på -a, som af Beckman
Landsm. XIII. 3: 23 eventuellt fattas på ofvan angifna sätt, se
Kock ib. XV. 5: 19 följ., särsk. 21 o. 26, samt i fråga om
sådana former som bå, la, sa, hvilka Beckman Ark. 11: 220
förklarar på samma sätt som imperfekterna på -de, se Kock anf.
afh. s. 28. Jfr nedan s. 77.
Huru som helst är det höjdt öfver allt tvifvel, att de här
angifna förändringarna ytterst bero på ordens eller stafvelsernas
relativt oaccentuerade ställning. De tillhöra, som af det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
