Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anteckningar om 1600-talets talspråk och därmed sammanhängande frågor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I modern svenska förekommer i ledigare umgängesspråk
ofta i månan i samma betydelse; jfr måne ’månad’ (Ristell
1787) [1].
Pluralformen månar har jag antecknat från Messenius
Signill s. 64, Svanhv. s. 101, Brasck FP s. 32 och 40.
Dessa former bero ytterst på bortfall af det slutljudande
dh i y. fsv. manadh(er). Till det så uppkomna måna äro måne
och månar nybildningar. Jag fattar utvecklingen hellre så än
— i anslutning till Kock Landsm. XV. 5: 24 — såsom utgående
från ð-ets förlust i best. månadhen. Det synes mig nämligen
osäkert, om den af honom uppställda ljudlagen (ib. s. 23), att
»ð förloras mellan en vokal med semifortis eller levis och en
följande vokal med levissimus», är riktigt affattad. I alla
händelser äro sådana öfvergångsformer som *månaen okända i
skriftspråket.
Mellan två vokaler synes d-bortfall nästan uteslutande
förekomma i lägre eller dialektiskt talspråk; så glaa för glada
hos Kolmodin Gen. Aeth. s. 286 (herdescenerna), goa för goda
Putzdr. s. 79 (efter gla, go); dock har Chronander Bel. s. 136
och Börk Dar. s. 41 bija ’bida’.
Dialektiskt har i y. fsv. och ä. nsv. dh under vissa
omständigheter i slutljud öfvergått till (þ >) t; se Kock Ark.
16: 265 och där citerad litteratur; jfr nedan. Naturligtvis har,
därest min förklaring af månen, månar är riktig, dessa former
icke kunnat uppstå i dialekter, där skilnadh blifvit skilnat och
svulnadh öfvergått till svulnat.
Här må äfven omnämnas Bröör, brör för bröder hos
Messenius s. 68, 224; jfr Lucidors Bröer (Norelius Ark. 1: 228).
En mycket vanlig form vid denna tid är äfven klä(ä)r ’kläder (pl.)’,
jfr också heer ’heder’ Lindschöld 1669 (Hans. 4: 123). Däremot
torde fiäär ’fjäder’ (Mess. s. 59) icke uteslutande ha tillhört
talspråket. Se härom närmare nedan.
Hit höra äfven sådana fall, där det ser ut, som om ett t
försvunnit, ehuru i själfva verket det närmaste förstadiet är dh,
som uppstått i relativt obetonadt slutljud. Företeelsen är fsv.,
allmän i obetonad stafvelse, dialektiskt äfven slutljudande efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
