Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anteckningar om 1600-talets talspråk och därmed sammanhängande frågor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betydelse af ’bry sig om’, i hvilken verbet vårda ännu i talspråk
och sv. dial. (t. ex. östgötskan[1]) ofta har formen våla.
I v. fola ’transportera, frakta, befordra’ (fohlade Girs E.
XIV s. 87) = fsv. forþa torde formen med rd(h) rent af ha råkat
i glömska, hvarför här icke l-formen kan betraktas som
uteslutande tillhörig talspråket.
Här må äfven erinras om Collmolen ’Kolmården’
(Schmedeman från år 1647) samt häle (R. Foss 1621) i betydelsen
’bonddräng’, hvilket motsvarar nsv. härde (mindre vanligt), under det
att sv. (dial.) here har samma vokalljud som herde; jfr med
afseende på växlingen l och r vulen och vuren, i fjol och i fjor.
Om den för det nsv. vulgärare talspråket vanliga
öfvergången af p till f före t se Columbus Ordesk. s. IX. Exempel
uppträda sporadiskt under hela århundradets lopp, såsom
förtaft, skaft (Forsius, Noreen-Meyer s. 78); knaft för knappt
förekommer hos U. Hiärne Strat. (Noreen-Meyer s. 139).
Företeelsen har gamla anor; se Noreen Aschw. gr. § 265. Att
dylika former trots Forsius, Columbus och Hiärne redan under
1600-talet fått en ganska vulgär prägel, synes framgå däraf, att
i de sällsynta fall, där de i våra komedier uppträda, de läggas i
munnen på allmogefolk eller personer af lågt stånd.
De pronominala formerna mäj, däj och säj sakna icke
motsvarigheter i 1600-talets språk. Putzdrummel s. 73 har mey,
Kolmodin Gen. Aeth. s. 285 dey; men i båda dessa fall är det folk
af ringare stånd som talar. Äfven Columbus har mei, meij
(Noreen Col. s. xi). Sannolikast uttalades vid denna tid dessa
ord med e-vokal, hvilken sedermera framför j-ljudet öfvergick
till ä. Det närmaste förstadiet till mej var meg (synnerligen
ofta t. ex. i Rimkr. 3: 145 följ. [forts. af nya krön.]). E-vokalen
har naturligtvis uppstått på grund af ordets obetonade ställning,
såsom i ble ’blifva’, ve ’vid (prep.)’, te ’till’ o. s. v. Samma
grund har enligt Kock Ark. 11: 331 äfven j-ljudet, hvilket
sannolikt först uppträdt i nysvensk tid. Jfr wey ’väg’ Börk Dar. s. 21.
Af verbala språkformer, som numera undanträngts genom
analogibildningar, må anföras: Wija klockor (Prytz G. I s. 37),
wijas (Messenius Chr. s. 257), sammanwijas (Chronander Bel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
