Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anteckningar om 1600-talets talspråk och därmed sammanhängande frågor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En talspråket tillkommande svag ipf.-form, där högspråket
har stark sådan, är tillbiudde ’tillbjöd’ (Börk Dar. s. 14); jfr
siungde ’sjöng’ (Runius 1712). Däremot ha de under 1600-talet
rätt vanliga formerna hinde och hinte ’hann’ jämte hint ’hunnit’
icke uteslutande tillhört talspråket.
Om ipf. ble ’blef se s. 71, om ga ’gaf’, ha, la, sa s. 72,
om stog ’stod’ s. 84.
Supin- och participformer, som säkerligen icke tillhört den
vårdade normalprosan, äro brukt ’brukat’ (Börk Dar. s. 22),
kråsta ’krossade’ (ib. s. 15), wi(j)st ’vetat’ (Mess. s. 57, Disa
1687, s. 36), wurdti ’blifvit’ (Columbus, se Noreen s. xxiv),
väl också gått ’gånget’ (Mess. s. 185, Rond. JR s. 82) samt hiälpt
’hjälpt’ (Börk Dar. s. 22), hvars motsvarighet i högspråket var det
starka hulpit. Nedan anföras en mängd supina och p. pf. på
-t, där nsv. högspråket har -a(d)t: åtskilliga af dem förekomma
ännu i hvardagsspråket, t. ex. lönt, skapt, tappt, vist (visat).
Beträffande dessa former, hvilka i regel äga motsvarigheter i
fsv. [1], finnes däremot ingen anledning att förmoda, det de under
1600-talet skulle ha varit talspråkets uteslutande tillhörighet[2].
— Om blit(h) ’blifvit’, gett, gätt ’gifvit’ se ofvan s. 71, 72.
Redan nu visa sig spår till det i nsv. talspråk vanliga
bruket att i supinum af starka verb, tillhörande andra
afljudsserien, låta stamvokalen rätta sig efter infinitiven: krypit
’krupit’ (Brasck MGV s. 241). Jfr nsv. talspråksformerna brytit
’brutit’, rykit ’rukit, rykt’. — Om wänt ’vant’ se nedan.
Om de förkortade infinitiverna bli, ge, gi, ha, dra, ta, biu,
rå jämte därtill bildade former (blir o. s. v.) se s. 71 följ. Den
regelbundna böjningen i talspråket af blifva, gifva var alltså o.
1680: bli, blir, ble, blit, ge (gi), ger, ga, gett eller gätt.
Redan hos Messenius finnas exempel på den i nsv.
talspråk fullt genomförda utjämningen i presensparadigmet,
hvarigenom singularens ändelser också antagits af pluralen: 3 pers.
pl. haffuer (s. 7), skal (s. 20, 71), är (s. 59), pleghar (s. 64) —
de enda fall jag funnit på de 71 första sidorna. Från Brasck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
