- Project Runeberg -  Studier i 1600-talets svenska /
97

(1902) [MARC] Author: Elof Hellquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anteckningar om 1600-talets talspråk och därmed sammanhängande frågor

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uttryck som ja(g) såg’en, såg’na, såg’et, där personliga
pronomina, fsv. ack. han, hana och þæt, uppträda enklitiskt.
Dylika förbindelser stodo under 1600-talet säkerligen en grad högre
på rangskalan än nu. Exemplen från vår dramatiska litteratur
äro ganska många. Här anföras några: hämptan (Messenius
Chr. s. 249), ledan (Rondeletius JR s. 20), lätan (ib. s. 58) ’låta
honom’, anklagan (Brasck Ap. g. s. 168), straffan (ib.), getten
(ib. s. 155), korsfästan (ib. s. 179), säyat (Sus. Bil. s. 41), vpläsat
(Rondeletius JR s. 27), tänckiat (Brasck FP s. 59). Af
1700-talets författare synes Bellman oftast ha användt denna
konstruktion, t. ex. krama’n (3: 391), väga’na (3: 40) m. fl. m. fl. Den
förekommer dock äfven annars (i poesi) t. ex. Geisler Hans.
4: 382: böja’n.

Utdöda äro sådana uttryck som lät komman (Brasck MGV
s. 253) ’lät honom komma’; jfr Bellmans lät liggan, lät fallan
(förf. Ark. 4: 315)[1]. Vidare: vnnanom (Rondeletius JR s. 84)
’unna honom’, hvarom Kock Ark. 16: 279: dock bevisar denna
form föga för högspråket; det är nämligen här en bonde som
talar. I ledan (Messenius Disa s. 21) ’leda henne’ har den
maskulina formen öfverförts till ett femininum. Likaledes föråldrade
äro sådana uttryck, där pronominet står i nominativus, såsom:
dy måstet ske (Messenius Chr. s. 248) ’måste det’, Äret icke han;
han äret jw
(Rond. JR s. 15; jfr äret ib. s. 49, 52, 53), bestält
skalet bliffwa
(ib. s. 100), lyckasset ’lyckas det’ (Gustaf II Adolf
s. 257) samt Lucidor yr’et. I åtminstone vissa norrländska dial.
lefver dock konstruktionen kvar, t. ex. fekk’n, for’n ’fick han,
for han’ o. d.

Exempel på dylika pronominalformer i förbindelse med
andra ord än verb finnas hos Börk Dar.: För’n iag’en sänder
hem
(s. 47; svårligen genuint uttryck) och mäd’en (handla) (s. 46),
motsvarande nsv. lägre talspråk mä’n ’med honom’. Jfr Lucidor:
hur’et och senare Bellman: Sätt på’n peruken (3: 8), söp han
inte ur’n
(2: 23).

Mera ovanliga äro sådana med det indefinita pron. en
såsom : smickra medh en i Ansichtet, men på ryggen bijtan
(Schroderus Om hoflefv. s. 210 uppl. 1675).


[1] Möjliga i talspråk äro emellertid uttr. låt blin, låt blit.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:03:36 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ehst1600sv/0105.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free