Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfriga viktigare företeelser inom 1600-talets språk - 2. Till formläran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
’gällde’ (Chronander Surge s. 28, Gyllenius 1650, Noreen-Meyer
s. 126), galdt (Girs E. XIV s. 95) = fsv. galt (om t se nedan),
men gall (Tiällmann s. 214); gnall ’gnällde’ (ib. s. 214) = isl.
gnall; halp ’hjälpte’ (Mess. s. 212, Tiällmann s. 214) = fsv. halp;
krall ’krällde’ (Tiällmann s. 214); stalp ’stupade’ (Girs E. XIV
s. 66, Tiällmann s. 214) = fsv. stalp; wark ’värkte’ (Mess. s. 183),
jfr sv. dial. (Rietz s. 814); — förgat (Tiällmann s. 214) = fsv.
forgat; laas ’läste’ (Chronander Bel. s. 110), ännu hos Bellman
= fsv. las; vog ’vägde’ (Tiällmann s. 212); — gnog ’gnagde’
(Tiällmann s. 212) = fsv. gnogh; mol ’malde’ (Tiällmann s. 212) =
fsv. mol; oock ’åkte’ (Mess. s. 19) = fsv. ok; skof ’skafde’
(Tiällmann s. 212) = fsv. skof; skoop ’skapade’ (Brasck Ap. g. s. 134)
= fsv. skoop, jfr skapte nedan = fsv. skapte; vof ’väfde’
(Tiällmann s. 212) = t. ex. skå. vo; — do ’dog’ (Mess. s. 194, 255) [1] = fsv.
do(o) jämte dödhe; hof ’häfde’ (Tiällmann s. 212) = fsv. hof; —
full ’föll’ (Rond. JR s. 79, 80) = fsv. jämte föll (Tiällmann s.
213); heet ’hette’ (Mess. s. 224) = fsv., dock hette redan i P.
Brahes krön. s. 33; [hångh ’hängde’ Gyllenius 1652,
Noreen-Meyer s. 127 är en dialektform]; lop ’sprang, lopp’ (Mess. s. 43),
lopp (Tiällmann s. 214)[2]; lät ’lät’ (i regel) jämte låt (Mess. s.
88, 89); wölt ’vållade’ (Brasck Ap. g.), jfr fsv. walt, äfven wolte
(se nedan). Jfr ytterligare Noreen, Columbus Ordesk. s. xxiv
och — för ståndpunkten vid tidehvarfvets slut — några former
hos Tiällmann s. 212 följ.
Dessa verbformer ha anförts från synpunkten af den
konjugationsklass, till hvilken de höra. Vi finna då, att gälla,
gnälla, stjälpa, läsa, gnaga, mala, skafva, skapa, åka, häfva,
löpa, vålla ännu böjdes eller kunde böjas starkt och att lita
(’förlita’ o. d.) redan hade antagit den starka böjning, som det
i nsv. hvardagsspråk ännu bibehåller. Värka böjes starkt hos
Mess.
Ett särskildt omnämnande förtjäna vissa former på -t,
hvilken ändelse i vissa fall ljudlagsenligt uppkommit, då d-et i
urnordisk tid stod i slutljud [3]: galt ’gällde’ (se ofvan), hölt ’höll’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
