Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfriga viktigare företeelser inom 1600-talets språk - 3. Till syntaxen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I öfrigt förekommer vilja, dock mera sällan, för att uttrycka
rent futurum. Dock har Asteroph. Tisbe s. 4: Klockan will nu
snart 10 slå och ib. s. 7: Iagh vndrar, huru thetta will tillgåå,
vidare Rondeletii ålderdomliga drama: Then fromme altijdh
förachtass will (s. 95), där will är lika med ’kommer att’; hit
hör väl ock: Jagh förnimmer . . thz will wara sant / Om then
dröm i migh giordhe bekant (ib. s. 17). Med denna
användning sammanhänger väl det stundom uppträdande bruket af
vilja i bisatser såsom handlade . . medh Bönderne at the ey wille
falla ifrån Kong Christiern (Girs G. I s. 17).
Må har åtskilliga betydelser och användningar, såsom:
’kunna; hafva anledning l. tillfälle’, t. ex. Wij må nu
frögdas medh godh skäl (Brasck Ap. g. s. 151), Tijt som wij
watn finna må (ib.), Dät hwijta lät (d. v. s. lätt) besmittas må
(Nachspiel 1685, Saml. 13: 61); jfr fsv. magha Sdw. 3). — Hit
hör också snarast uttrycket iagh må undra (t. ex. Asteroph.
Tisbe s. 14: i. u. m.), hvilket i nsv. kvarlefver endast i vissa
trakter (t. ex. Vg.) samt isynnerhet hos den äldre generationen,
ofta under formen jag mundra eller t. o. m. mundrar, men
vanligen ersattes af jag kan undra eller jag undrar;
’få, måste’, t. ex. huru må ther then fromme fara ’huru
illa får ej den fromme fara där’ (Rond. JR s. 95);
i uppmaningar o. d.: ’få’, t. ex. (Maria:) Ey må i, Joseph,
här förtryta, / At i nu barnet litet syta (d. v. s. sköta om)
(Kolmodin Gen. Aeth. s. 282); jfr den motsvarande användningen i
önskebisatser nedan. — Härmed sammanhänger äfven bruket af
må i parentetiska satser som Thet war så fast, i wette må
(Hund E. XIV:s kr. str. 280). Detta uttryck, förkortadt till må
vet(t)a, lefver ännu kvar i dial. samt i dialektiskt färgadt språk;
fullt riksspråkligt är däremot det likbetydande må ni tro;
’böra’, t. ex. en må intet låta manfolcken alt för mycket
koxa i kortet för sig (Putzdrummel s. 77); jfr fsv. magha Sdw. 7);
i satser, som uttrycka ett medgifvande, motsvarande nsv.
(det) må vara, isl. má þat, ty. (das) mag sein, särskildt där nsv.
efter må kan inskjuta ett ’gärna för mig’ l. dyl., t. ex. Han må
det göra som kan behagar (Beronius Reb. s. 330), tu må wäl
hafwa thet diuret (Chronander Bel. s. 177), Tu må nu åthniuta,
hvadh tu har förtiänt (Disa 1687, s. 35); jfr nsv. nu må du ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
