- Project Runeberg -  Studier i 1600-talets svenska /
214

(1902) [MARC] Author: Elof Hellquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfriga viktigare företeelser inom 1600-talets språk - 3. Till syntaxen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uttryckligen framhållas, att de regler här meddelas gälla — då intet
annat nämnes — 1600-talets midt. Redan »komedien» Disa
från 1687, hvars språk dock annars står på samma rangskala
som de nedan använda scenerna från Chronander, har betydligt
närmat sig de nsv. förhållandena med afseende på ordföljden,
men de gamla konstruktionerna lefva därjämte kvar, om de
också ej längre alltid ha öfverhanden.

Om fall, där adj. placerats efter sitt hufvudord, såsom
farkär, morkär se s. 15, bonde grå, knekten blå se s. 227.

Possessiva pronomina som attribut stå stundom efter sitt
hufvudord, t. ex. barnen hennes (Chronander Bel. s. 186), skinpälsen
hennes
(ib. s. 190), drängen sin (Columbus Ordesk. s. 41). I fsv.
är denna ordställning, särskildt i lagspråket, mycket vanlig [1].
Däremot torde den under 1600-talet liksom numera
hufvudsakligen ha hört hemma i talspråket, där den särskildt ofta
uppträder i vissa stående uttryck för släktskapsförhållande, såsom
far min, mor min, bror min o. d.[2]. Dock förekomma ex.
äfven hos Gustaf II Adolf, t. ex. förde . . wapn .. på
fäderneslandet sitt
(s. 197). I genitivus får blott pronominet
böjningsändelse; så redan hos Bellman hustru mins (3: 11).

Objekt och andra bestämningar stå äfven i normalprosa
och (mera vårdadt) talspråk i regel framför infinitiven, t. ex.
oss att öfwerfalla (Gustaf II Adolf s. 210), at iagh ey redeligen
kan mitt hwss uppehålla
(Chronander Bel. s. 186 i Hilarii
monolog om Decrepita), hon skal .. gälden betaala (ib.), så skall
hon inthet mycket rådha
(ib.), bort skal iagh them sända (ib.),
hörer .. sant wara (ib. s. 172), ther måste .. toompt blifwa (s. 173),
ännu hos Disa 1687: hafft der medh att göra (s. 29).

Däremot äfven: att the båda skola bekomma swar
(Chronander Bel. s. 171).

Särskildt afvikande från yngre tiders språkbruk är att låta
bestämningen föregå infinitivmärket, t. ex. sit regemente .. at


[1] Den är dock icke allenahärskande, jfr t. ex. UL MB 47 j o læstum
husum hans
, men ib. äfven j hans o læstum husum.
[2] Särskildt vanlig är denna ordföljd i dialektiskt färgadt språk: så på c:a
20 sidor af Sagor, sägner ock visor (Sv. landsm. V. 2): hustru hans (s. 5),
dotter hans (s. 7), far hännes (s. 11), fadren hans (ib.), döttrarna hans (s. 13),
modren sin (s. 15), men hännes far (s. 14): mindre ofta om annat än
släktskapsförhållanden, t. ex. kornet hans (s. 2l).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:03:36 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ehst1600sv/0222.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free