Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARAKTERER I DEN FORNNORDISKA LITERATUREN. 115
sjelfbeherskning och trogna kärlek till konungen, under hvars
märke han nyss qvädit och kämpat, följde honom in i döden.
— Då Sigurd Slemadjäkne tillfångatagits i sjöstriden vid Hol-
men Grå (år 1139), fördes han i land och pinades till döds.
«Derunder”’, säger fornskriften, "gaf han sig icke mera vid, än
om de slagit på stock eller sten. Det var en bra karl, väl
härdig, som dervid kunde hålla sin mun eller gifva sig föga
vid; aldrig ändrade han sitt mål, utan talade lika jämt, som
om han suttit på gillebänk, hvarken högre eller lägre eller
mer skälfvande än han brukade. Han talade ända till dess
han dog och sjöng en tredjedel ur psaltaren.” På liknande
sätt utmärkte sig konung Östen Haraldsson, då han till-
fångatagits af konung Inge (år 1157). Han lade sig ned på
marken, bredde ut armarne och bad, att de skulle hugga i
kors mellan axlarne på honom, då skulle man röna, om han
icke tålte järn, såsom konung Inges följemän hade sagt”.
Ofta var med sjelfbeherskningen parad sjelfuppoffring:
«eInnan den vise Njål och hans söner innebrändes, gaf angri-
paren Flosi alla qvinnor i huset frihet att gå ut; men Njåls
hustru Bergtoras enda svar är detta: ’"Ung blef jag Njål
gifven, och det har jag lofvat honom, att ett skall öfver oss
gå”. Sin unge dotterson vill hon dock föra ur det brinnande
huset, men äfven den lille gossen vill hellre dö än lefva utan
ära”, ’Det har du lofvat mig, mormoder”, säger han, "att
vi aldrig skola skiljas medan jag ville hos dig vara; men mig
tyckes mycket bättre att dö med dig och Njål än efter eder
lefva”. Den största sjelfuppoffringen ådagalägger dock Njåls
son Skarphedin. Han vill icke, då fienderna komma, gå in i
husen "för att blifva ihjälrökt som räf i kula”. "Det går nu
som ofta” — utbrister Njål dervid —, "att jag skall få råd af
mina söner och aktas för ett intet; men när I voren yngre,
gjorden I det icke, och då gick det eder bättre”. "Vi må göra
som vår fader vill”, säger då en af sönerna, "det månde oss
bäst båta”. "Icke vet jag det så visst”, svarar Skarphedin,
"ty han är grafven nära; men nog kan jag göra min fader till
Original fror
igitized by (FOG gle PRINCETON UNIVERSITY
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
