Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARAKTERER I DEN FORNNORDISKA LITERATUREN. 125
— sysselsättningar, som tillkommo trälen (slafven), icke den
stolte odalbonden, jarlen eller konungen. Redan i Eddan (i
qvädet om Rig) spåras en bestämd olikhet mellan trälens och
bondens icke blott utseende och klädedrägt, utan äfven syssel-
sättningar. Den olycklige trälen, ofta en krigsfånge från främ-
mande land, hade den sämsta kosten, de sämsta kläderna och
det tyngsta arbetet. Han "trälade”, bonden arbetade; och
det förakt, som hvilade på trälen, öfverflyttades småningom
på hans sysselsättning. Han egde endast pligter, men inga
rättigheter; icke ens efter döden ansågs han värd att såsom
jämlike komma i fria mäns närhet. Det måste dock rättvist
erkännas, att våra fäders högsinthet och ädelmod mången
gång gjorde trälens tunga lott lättare, än hvad den var hos
andra forntida folk.
Ädelmod var nämligen ett af våra fäders goda karakters-
drag. På många ställen i fornskrifterna berättas om ädel-
modiga handlingar, som äfven från kristlig synpunkt äro
förtjenta af höga loford. Under en tid, då blodshämden var
en helig pligt, kom mandråparen icke sällan och lade lugn sitt
hufvud i blodshämnarens sköte, fick af denne fred och upp-
togs att fylla det hedersrum, som den fallne innehaft. Torkel
Åmundeson, som ihjälslagit Torfinn jarls broder Enar, kom
en dag "helt oförmodadt och lade sitt hufvud i jarlens knä
och bad honom göra dermed hvad han ville”; och jarlen upp-
tog honom till sin man. Den dödligt sårade Jökull skänkte sin
baneman lifvet och sände honom med vårdtecken till sina
(Jökulls) föräldrar, bedjande, att de skulle upptaga bane-
mannen såsom son i huset ock skänka honom deras dot-
ter till hustru, hvilken bön också beviljades. Då den vild-
sinte Hrolleif gaf sin välgörare Ingemund dödssår, så dolde
denne detsamma, till dess sönerna aflägsnat sig, och lät der-
efter tillsäga brottslingen, att han borde fly före nästa dag.
"Hans död”, sade den sårade, "är ingen hämd för mig, och
det höfves mig att, så länge jag kan, skydda den, som en gång
varit gäst i mitt hus”. Bonden Håkan gamle i Sverige skyd-
Oriqir O
igitized sy (SOC gle PRINCETON UNIVERSITY
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
