O blomsterfält! O gröna popellunder,
Som livets späda purpurknopp förgömde!
O silverkällor, vid vars rand jag drömde
Elysiskt bort min barndoms snabba stunder!
O tid av kärlek, hopp och tro och under!
Rikt över dig sitt frukthorn glädjen tömde. -
Att blott en dröm mig gäckade jag glömde
Och väcktes först av ödets vreda dunder.
Vem var gudinnan som ur nektarbrunnen
Mig dricka gav? - av snöglans lyste skruden
Och liljor virkade dess huvudbonad.
Gråt, min teorb! Astréa är försvunnen,
Ej tröstas jag förrän den kyska bruden
Jag åter famnar, salig och försonad.
