Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - A - Alunit ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
Alunit—Amalia
Aluni’t, kem.y ett i alunsten förekommande
sulfat av kalium och aluminium.
A’lunjord 1. A’lunlera, geoL, en blandning av
lera och svavelkis, som användes vid
alun-fabrikation.
A’lunkarmi’n, färgämne för kärnfärgning i
celler.
A’lunlim, alunhaltigt lim, som användes vid
hoplimning av papper.
A’lunrött, kem., ett slags engelskt rött.
Biprodukt vid alunfabrikation.
A’lunskiffer, geoL, brunsvart 1. svart
lerskif-fer, bestående av lera, fältspat, svavelkis
och organiska ämnen. Brukas som
råmaterial vid tillverkning av alun, rödfärg
och järnvitriol.
A’lunsten, geoL, en av alunit genomträngd
bergartsmassa, varav alun tillverkas.
Al u’so, ital., enligt bruket.
AIuta’cea, -um (av lat. alu’ta, sämskat
skinn), bot, sämskfärgad, lädergul.
AIutatio’n, vitgarvning.
Alv, lantbr., det jordlager, som ligger
närmast under matjorden. Den består oftast
av ett övre skikt, hlekjorden, varur
järnhalten urlakats, samt ett undre,
rost-jorden, innehållande koncentrationer av
järnoxid.
Alwaid, astr., stjärna i Draken på n.
stjärnhimmeln.
Alva marfna, torkad havstång, krollsplint.
Alvar, Alvaret, Ölands ofruktbara mittparti.
Alvargremla, zooL, öländskt namn på
ljungpiparen.
Alvarmo, geol., starkt kalkhaltig
vittrings-jord, som förekommer i sänkor och
fördjupningar på Ölands al var.
Alvdikning, dets. som täckdikning.
Alveo’l {lat. Alve’olus, liten håla), hålighet,
cell i honungskaka; anat., håligheter i
käkbenen för tänderna; lungblåsor;
håligheter i organ 1. svulst. — Alveolä’r,
försedd med håligheter, som har med
håligheter att göra.
Alveola’r, språkljud, som bildas med
tungspetsen mot tandhålan. Jfr Alveol.
Alveola’ratrofi’, med., fysiologisk process,
varigenom käkutskottet så småningom
upplöses.
Alveola’r-ektasi’, med., dets. som
lungem-fysem.
Alveolä’r, hålig. Jfr Alveol.
Alveolä’r pyorre’, med., kroniskt varig
in-smältning av tandrötterna.
Alvi’ssma’l, eddadikt, som skildrar en
visdomstävlan mellan Tor och dvärgen Alviss.
Alvi’t, miner., zirkonmineral med hög halt av
ha fnium.
Alvluckrare, lantbruksredskap för luckring
av älven.
Alvin och Alvi’na, fomtyskt mans- och
kvinnonamn (av al, all, och wini, vän), den
av alla älskade.
Alypi’n (av gr. a’lypos, smärtfri), farm..
ett ersättningsmedel för kokain vid lokal
bedövning.
Aly’ssym, hot., växtsläkte, tillhörande fam.
Crucijeræ. — A. caly’cinum, grådådra. —
A. inca’num, sandvita. — Odlade som
prydnadsväxter äro bl. a. A. arge’ntum
(Europa), A. mari’timum (mell. och s.
Europa, stundom förvildad) och A.
saxa’-tile (s. Europa).
Alytes, zool., se Ackuschörgrodan.
AIy’xiabark, farm., barken av den ostindiska
busken Aly’xia stella’ta, som i hemlandet
är officinen.
Alzame’nto, ital., tonk., ena handens
förflyttning över den andra vid spel av piano
1. orgel.
Al-zonen, geol., det översta lagret i
sydskandinaviska torvmossar.
Am, kem., tecken för radikalen Ammo’nium.
A. M., förk. för A’rtium Magi’ster, se
A. A. M.; A’nno Mu’ndi, under världens
år, d. v. s. efter världens skapelse; A’nte
Meri’diem, före middagen.
Ama, pluralprefix i kafferspråket. Ingår i
namnet på många kafferstammar.
Ama’bile 1. Amabilme’nte, ital., tonk., med
ömhet, hjärtligt.
Amadei’ster, kyrkoh., ett
franciskanbrödra-skap i 14:e årh.
Amade’o, mansnamn, romansk form av
Amade’us.
Amade’us, nylatinskt mansnamn, älskad av
Gud, Gudi behaglig. Namn på flera furstar
och konungar av huset Savojen.
A’madisromaner, en samling spanska
medeltidsromaner, avhandlande en släktsaga.
Uppkallade efter hjälten i den första
romanen, Amadis de Gaula.
Amafe’ngu, kafferstam.
Amahaha’be, kafferstam.
A majo^ri ad mi’nus, lat. (sluta) från ett
större till ett mindre. ) ( A m i n o’ r i
a d m a’j u s = (sluta) från ett mindre till
ett större.
Amakebi’, veter., ett slags kustfeber bland
spädkalvar i Afrika.
Amalasu’nta, Amala jungfrun, östgotiskt
kvinnonamn, buret av Teoderik den stores
dotter.
Amalekiler, nomadfolk i öknen s. om
Palestina, ofta omtalat som fiende till Israel.
Amaler, goternas förnämsta furstesläkt.
Amalga’m 1. Amalgama (av arab. artikeln
al och gr. ma’Ig ama, mjukt plåster),
legering, vari kvicksilver ingår. —
Amalgama-tio’n 1. Amalgame’ring, metallers
blandning med kvicksilver. — Amalgame’ra,
överdraga en metall med ett lager av
kvicksilver; draga guld och silver ur
malmer medelst kvicksilver; hopblanda
olikartade ämnen. — Amalgami’st,
hopblan-dare.
Amalgu’nda, forntyskt kvinnonamn, den
oförvitliga, dygdädla.
Amalia {lat. ^mi’lia, eng. Amelia, fr. Amé-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
