Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - S - Själakult ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Själakult—Skalpera
1219
resande i de stora skogarna, särskilt i
Norrland.
Själakult, dets. som dödskult, dyrkan av de
avlidnas själar.
Själaringning, ringning i kyrkklockorna för
en avliden.
Själastuga, dets. som Själahus (se d. o.).
Självd€klaratio’n (jfr Deklaration), den
plikt, som åligger en skattskyldig person,
att till ledning för taxeringen lämna
uppgifter ang. sina egna inkomster.
Självdigestio’n sönderdelning av ett organ
genom, dess egna enzym.
Självdockande kallas en flytdocka, om dess
ena del kan torrsättas på den andra för
rengöring 1. reparation.
Självfrätsten, petrogr., dets. som rapakivi
(se d. o.).
Sjöartiklar, förr benämning på
straffbestämmelserna för av sjökrigsfolk
begångna brott.
Sjöassura’ns, handelst., sjöförsäkring,
försäkring av fartyg och last.
Sjöbeslå, sjöv., hopsurra ett segel utan
hänsyn till utseendet.
Sjöbok, dets. som seglingsbeskrivning.
Sjödrucken, sak, som legat så länge i
sjövatten, att den tagit skada därav.
Sjöfartsbok, skall innehas av varje sjöman,
som påmönstras svenskt fartyg. Tjänar
som legitimationshandling och utställes
vid inskrivning å sjömanshus.
Sjöfynd, del av övergivet fartyg 1.
skeppvrak.
Sjöförhör, se Sjöförklaring.
Sjöförklaring, jur., skriftligen avfattad, av
fartygsbefälhavaren och besättningen
inför vederbörlig myndighet vid s. k.
sjöförhör beedigad berättelse om olycka, som
drabbat fartyget.
Sjöförsvarsdeparteme’ntet, förv., förr ett av
svenska statsförvaltningens departement,
som handlade ärenden, vilka rörde
sjöförsvaret.
Sjöförsäkring, se Sjöassurans.
Sjögast, populär benämning på sjöman.
Sjögull, bot., se Limnanthemum.
Sjöhare, zooL, en havssnäcka, Aplysia, vars
slem förr ansetts farligt bl. a. för
hårväxten.
Sjökocken, zool., se Callionymus.
Sjökort, sjöv., för sjöfarande avsedd karta
över hav, vattendrag och kuster.
Sjömil, se Nautisk mil.
Sjöpass, sjöv. (även Algeriskt pass,
Medelhavspass, enskilt pass), ett slags pass för
fartyg, tillhöriga de stater, som slutit
fördrag med någon av de s. k.
barbaresk-staterna till skydd mot sjöröveri.
Sjöprote’st, jur., en av fartygsbefälhavare
inför vederbörlig myndighet gjord
anmälan om olycka, som träffat hans fartyg.
Sjöroso’1 = Rosol (se d. o.).
Sjöskum, miner., ett av talkjordsilikat och
vatten bestående^ lätt, mjukt, vanligen
vitt mineral, som förekommer i Mindre
Asien, Grekland, Turkiet m. fl. land.
Brukas till piphuvuden, cigarrmunstycken
m. m.
Sjöterrito’rium, ett lands havsområde.
Sjöväxel, handelst., bodmeribrev; växel, som
på grund av taget bodmeri dragés för
lånebeloppet på redaren; på baksidan av
ett konnossement skriven skuldförbindelse
för erhållet lån å avskeppade varor.
sk., förk. för skilling.
Skabb (lat. sca’bies), med., en hudsjukdom,
som förorsakas av skabbdjuret. —
Skabb-djuret, se Sarcoptes. — Skabbsalva, se
Unguentum sulphuris compositum.
Skabi’ner, se under Echevin.
Skabrö’s (lat. scahro’sus), ojämn, skrovlig;
grov, slipprig, oanständig.
Ska’de, nord. myt., jätten Tjasses dotter,
som, sedan hennes fader blivit dödad av
åsarna, upptogs bland åsynjorna och blev
Njärds maka.
Skadliga rummet, mek., vid kolvmaskiner
skillnaden mellan cylindervolymen och
den av kolven genomlupna volymen.
Skaffa, sjöv., intaga måltid. — Skaffare
kallades gillesåldersmannen, emedan han
hade hand om gillets hushållning, särskilt
i fråga om gillesdrickningen.
Skafi’dier, se Konceptakler.
Ska’fte 1. Sko’fte, fornnordiskt mansnamn,
den med kastspjut beväpnade.
Skaftmaskin, textil., en apparat, som ger
rörelse åt skaften i vävstolar.
Skagul, nord. myt., en valkyria.
Ska’la, lat. (av sca’ndere, kliva), stege,
trappa; måttstock; tonk., tonledare 1.
tonstege.
Skala’r, fys., fysisk storhet, som har en viss
storhet, men ej riktning. — Skalä’r, som
innehar de egenskaper, vilka
karaktärisera en skalar.
Ska’ldskaparma’l, i den yngre 1. prosaiska
Eddan en avdelning, som handlar om av
skalder brukade uttryck.
Skalenoe’der (av gr. skaleno’s, olika, och
he’dra, sida), kristallogr., tolvytig
pyramidform i trigonala kristallsystemet.
Ska’li, isl., skål, stuga, den fornnordiska
gårdens huvudbyggnad.
Skalka, sjöv., genom påspikning av
presenningar göra nedgångar och lastluckor
täta.
Skall, nord. myt., en ulv, som ständigt
förföljer solen för att sluka henne.
Skalleblomma, hot., se Antirrhinum.
Skalmeja {fr. chalumeau, lat. ca’lamus),
tonk., rörpipa, herdeflöjt; ett uråldrigt
blåsinstrument, föregångare till oboen.
Skalp, se Skalpera.
Skalpasta, farm., pasta, som framkallar
av-lagring (avstötning) av ytterhuden vid
finnar o. a. hudåkommor.
Skalpe’ll, se under följ. ord.
Skalpe’ra (av lat, scalpere, skrapa, skära),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
