Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I Petersburg - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Eremitaget att jag aldrig märkt Rembrandt förr, aldrig
anat honom! När solen en af dagarna bröt fram,
lyste upp färgdjupen och stegrade ljusglöden inne
i Rembrandtafdelningen, då syntes det mig som
om lifvet plötsligt fått en alldeles ny mening:
den att endast ha varit en lång beredelse för att
kunna bräddfyllas — ända in till de sista
gulddropparna — af detta rus.
Här finnes — bland ryktbara Rembrandtar
— en stor, gripande enkel Förlorad son; här
finnes det stilla Offrandet af Isak; här finnes det
guldets sagospel som kallas Danaë; här finnes
Maria vid Jesusbarnets vagga, den mest
hvardagsenkelt stora bild af moderligheten, som konsten
danat: den, där Maria sitter nere i den mörka
timmermansverkstaden, med ena handen hållande
en bok i hvilken hon läst, med den andra
stoppande om barnet dess röda fäll, under det bakom
henne, på trappstegen som leda ned i rummet,
ljusomflutna änglabarn varsamt smyga sig ned.
Bland porträtten finnas unga män och
medelålders och gamla; unga kvinnor och gamla —
men jag afbryter, innan minnet lockar mig att
dröja för länge här inne i Rembrandtgalleriet.
Endast en enda gubbe vill jag nämna, den med
den svarta, spetsbrättiga hatten öfver det
framåtlutande åldriga hufvudet, där uttrycket är det
milda, lefnadsmätta, som ej utesluter en fortsatt
lifsiakttagelse, men däremot ej innebär någon rest
af lifvets bitterhet; där händerna äro
sammanlagda i resignationen att intet mer kunna verka!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
