- Project Runeberg -  Rahel Varnhagen /
14

(1908) [MARC] Author: Ellen Key
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

puls, som kommer henne att lefva i kärlek och
lida genom kärlek hela sitt lif, dessa äro rasdrag,
hos henne stegrade till högsta potens. Hennes ras
och egenart i förening kommo henne att med
stor hängifvenhet och trohet omfatta föremålen för sin
kärlek, ömhet, vänskap — äfven när hon inser att hon
när sin känsla uteslutande ur egna källor. Hon var
tacksam så länge hon kunde fortfara att älska, hon,
som funnit en af kärlekens bittraste hemligheter vara den,
ätt människorna ej endast icke förstå hvarandra men
att de »ej älska hvarandra samtidigt». Rahel ägde
visserligen själfkänsla, en känsla, åt hvilken hon ger lika
ärliga som berättigade uttryck. Men hos henne som
hos andra, hvilka af ett eller annat yttre skäl — t. ex.
ett vanlottadt yttre, en föraktad börd — blifvit otaliga
gånger kränkta, var denna själfkänsla så att säga
teoretisk, den vällde ej fram spontant, den räckte
hvar-ken för den i hvardagslifvet behöfliga själfhäfdelsen
eller för den i ovanliga fall nödvändiga
hänsynslösheten.

»Två outsägliga fel har jag>, säger Rahel med anledning af
den här bifogade relief, som F. Tieck gjort af henne. Denna —
och äfven ett annat porträtt — fann hon mycket lika men båda
voro vedervärdiga för henne, emedan hon i dem såg dessa fel
klart uttryckta: *en alltför stor tacksamhet och för mycken hänsyn
för det mänskliga anletet» .. . »Förr skulle jag kunna med handen
gripa mitt eget hjärta och såra det än att kränka ett
människoansikte och att se ett kränkt sådant. Och alltför tacksam är jag,
eftersom det gått mig för illa och jag därför genast tänker på at t
gengälda det goda.

Allt detta kommer däraf, att den hulda, frikostiga, sorglösa
naturen gifvit mig ett af de finaste, starkast organiserade
hjärtan, som finnas på jorden men att man icke ser det, emedan jag
ej liar någon personlig älskvärdhet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:51:36 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ekrava/0026.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free