- Project Runeberg -  Rahel Varnhagen /
42

(1908) [MARC] Author: Ellen Key
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ste instämmande, Goethes ord: »att i alla stycken vara
rättfärdig är att förstöra sitt eget jag».

Rahel var alltför ärlig att tro, att vi kunna älska
andra som oss själfva annat än i en mycket stor och
sällsynt känsla. Och hon visste att hennes egen fallenhet
att sätta andra högre än sig själf var en svaghet, icke
en dygd.

»Genom min för stora hänsynsfullhet,» säger Rahel, »förstör
jag alltså verkligen mig själf, som, stark i många stycken, var
bestämd för något annat af den sorglöst slösaktiga naturen. Så är
det! Sålunda måste jag fortfara att dö: många gånger förut har
jag redan dött...» I samband med dessa ord fäller hon det
yttrandet att hon vet att »något af örnnatur» är oumbärligt för
att lefva lifvet, men att hon tyvärr saknar denna slags natur.

Då Rahel anklagar sig för det öfverdrifna
hänsynstagande, som hindrar henne att — i ordets fulla mening —
lefva, då måste man minnas att hon städse betonar sitt
obetingade rnod på tankens och meningarnas område.
För ingens kärlek offrar hon någonsin sin »riktigare
öfvertygelse», säger hon. Och, som F. Schegel sade
om henne — i fråga om hennes afståndstagande från
tidens många »Bruderschaften» — hon var »alltför
eminent en personlighet» att kunna finna sig i något som
helst tvång på sin andliga frihet.

När hon anklagar sig för feghet, är det således
uteslutande i den meningen, att hon lämnat sina
personliga lifskraf otillfredsställda i sådana fall, där
deras tillfredsställande skulle inneburit en
hänsynslöshet mot andra eller mot den vedertagna moralen.

I ett afseende sammanfalla Goethes, romantikens,
Rahels och Nietzsches etiska ideal fullständigt: i
känslan af at t den äkta sedligheten först inträder då man
funnit sin egen väsentlighet och vunnit ett godt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:51:36 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ekrava/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free