- Project Runeberg -  Rahel Varnhagen /
86

(1908) [MARC] Author: Ellen Key
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hon har för mycket geni för att kunna älska honom?
Hennes hela snille är ju hennes makt att älska? Ser
han ej att »så verkar förtrollningen» att hon allt mer
beror af honom; ja, at t hans närvaro ständigt befriar
henne från en känsla af smärta? Hon säger honom att
hvad än kommer att ske, tillhör hennes hjärta honom
för hela lifvet — och hon måste ju känna det bättre
än han, efter som hjärtat är hennes?

Huru kan han ogilla att hon visar alla sin känsla?
Är det icke en kvinnas adel att kunna älska? Ja,
kvinnorna äga ingen annan rang och intet annat stånd och
hon för sin del ville alltid visa sin kärlek, ville aldrig
dölja att hon lefde endast för honom.

»Troheten faller af sig själf. Den är ett villkor för kärleken.
Utan ett trofast sinne kan man alls icke älska — icke lefva, skulie
jag vilja säga; ty hvad vet man om sig själf, när man icke
känner sig trogen? Då kan mail ju icke känna igen sig själf!

Jag älskar dig, din själ! Tro mig, jag lär känna, jag
genomtränger den; ingen af dess rörelser undgår mig. Min är
den värdig, och jag gissar, jag förstår dig. Det är mitt snille, min
kvickhet. Tro aldrig att jag har någon annan, blott denna! Jag
är skapad att älska dig, det är allt. . . Hvilket under att du älskar
mig! Ja, jag tror det, men det är mycket . . .■>

Hon bönfaller honom att icke skilja sitt iörstånd
och sitt hjärta åt. Ty lyssnar nian rätt på det förra,
då bifaller det städse det senare. Hon säger honom
åter och åter att det, som hos henne synes honom
obegripligt, beror af att han ej inser huru ett hon är med
sin kärlek; huru helt ovärldslig hon är; att hon är »e n k e 1
ända till dumhet» och att detta just är den egen*
skap, hon hos sig själf älskar.

1 hvarje stund, som hon känt sig i harmoni med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:51:36 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ekrava/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free