Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men denna var endast bränningen i ett haf af
hängif-venhet och trohet.
Af Rahels ord förstår nian arten af Urquijos
anklagelser. Bland de uppträden, som dagligen förnyades,
har hon skildrat ett, af hvilket man kan sluta sig till
de öfriga.
De promenerade tillsammans i Thiergarten, då Rahel
fick syn på en henne okänd, ovanligt vacker dam och ville
se närmare på henne. Detta Rahels intresse för en
annan än honom själf gjorde Urquijo utom sig, och då
Rahel suckade vid hans förebråelser, utbrast han:
»Finckenstein har ju redan behandlat dig illa, du bör
vara van vid det.»
Vid dessa ord upplefde Rahel ett af de ögonblick,
då tillvaron för oss brister isär, ögonblick i hvilka allt
oss omgifvande inpräglas med den största klarhet. Rahel
mindes också för alltid att de stodo »i djupa skogen,
mot vattnet, i aftonsolen», då de orden föllo och hon
svarade: »om de orden blifvit sagda i ett drama, skulle
åhörarna ryst och brustit i gråt.» — »Det är sannt»,
svarade han. »Men detta bör lösa dig från mig och
visa dig att vi ej kunna lefva samman.»
Rahel hade stannat så länge hon trodde på hans
kärlek, stannat till och med sedan han sagt: Jag älskar
dig men aktar dig icke; sagt att han trodde hoti svek
honom för andra; sagt att hon ej älskade honom. Men
när han slutligen sade att han aktade men ej älskade
henne, då fick hon styrka att slita sig lös, ehuru med
hvar fiber skälfvande af smärta och med livar bloddroppe
fylld af den tjusning, han för henne alltjämt ägde och
aldrig förlorade.
Så länge han talat om sin egen kärlek, om sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
