- Project Runeberg -  Rahel Varnhagen /
93

(1908) [MARC] Author: Ellen Key
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

inom mig ... Jag känner en hel tåreflod i bröstet öfver hjärtat,
och hvart och ett särskildt erinar mig om allt. Ingenting
förefaller mig längre enstaka: jag känner mig helt och hållet fången.
Med det högre lifvet tröstar jag mig icke! Ett skönt jordelif
ute-slutes icke af detta. Hvart ögonblick förhöjer och skärper min allt
innerligare, djupa känsla af den ofattbara förlusten! — Ingen
glädje tränger in i mitt hjärta; som ett spöke står han nedanför
och tilltrycker det med jättekraft, och endast smärtan slipper in.
Detta spöke, denna vrångbild — jag älskar den!

O, den enda förmånen unnar oss den sanna smärtan, när
hon kommer till besinning, att hon aldrig kan återvända, att hon
verkligen lösgjort oss från det stycke lif, som hon blödande
sön-derslet. Så har det gått mig.»

*



Under sin första förtviflans tid sade sig Rahel att
Urquijo aldrig älskat henne, då han kunnat vara så
blind för hennes djupaste väsen; och hon kallar såväl
honom som Finckenstein endast »skuggor, färglagda af
min eld». Men äfven inför denna tanke ägde Rahel den
själsstyrka, som icke önskar något oupplefvadt af det
öde, som dömt henne att förbli ensam — ehuru människor
trängdes omkring henne — och att »nödgas dö
otillfredsställd», ehuru hon själf ägt en värld att gifva.

»Hjärtekval äro välgärningar, kärleksve, försmådd kärlek
äro sällhet...

Därför ångrar jag ingenting, utan hvilar på mina lidna
plågor och min smälek ljuft som på lager och den skönaste myrten.
Den, som likt mig undersöker och pröfvar, honom går det icke
bättre. Mitt lidande är alltså mänskligt och alltför stort för en
liten jämmer!

Aldrig har jag lefvat och aldrig sagt hvad lif är: en
kärlek, som icke blir oss ett gift och ej förblir oss en smärta.»

Hur ofta hon — som otaliga andra kvinnor —
frågar sig hvarför hennes högsta känsla blifvit den mest

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:51:36 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ekrava/0105.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free