Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ständigt står hon svarslös inför sin egen fråga,
hvarför hon just genom denne man för första och enda
gången i sitt lif skulle känna »denna kärleksfeber, denna
fullkomliga tillfredsställelse i åskådandet af hans
person».
»Denna människa, denna varelse, har utöfvat den största
tjuskraft öfver mig och utöfvar den följaktligen ännu. Åt honom
har jag gifvit hela mitt hjärta, och detta kunna blott genkärlek och
värdighet gifva en tillbaka, eljest återfår man det aldrig. Gifves
det alltså cn förbannelsens tjuskraft? Kan man hängifva sig åt en
djäfvul? Då han lämnat rummet, föll jag ned med ett högt
anskri, med hjärtat söndersprängdt mot refbenen, och frågade Gud,
om man kan afyttra ett hjärta — han visste ju, att man utan hjärta
ej kan lefva längre?
. . . Det är, som måste han återlämna mig något, som han
har af mig, och som om hans kärlek ännu kunde tända och bota
mig ... Så länge jag icke kan älska någon starkare . .. står den för
min lycka nödvändiga delen af mitt jag tillbaka, förblir källan till
den ljusaste, innerligaste tillvarelsen begrafven, under tung
förbannelse och förtrollning.»
»O, eviga öde, sant förblir du, så länge den minsta fiber
återstår af mig, och sant skall du evigt ha varit. Sant! Sant var
det eviga, som jag för evigt skref till den känslolöse .. . sant att
jag fann mina sinnens urbild och för evigt kastade bort mitt hjärta
till honom, sant att han icke uppfattade mig, sann den
fruktansvärda disharmonien. Huru få älska icke! Af hela generationer
blott en.
O, hvilken sjukdom är icke kärleken! Hur mycket godtycke,
hur mycken dårskap ligger ej däri . . . Och det är vår äkta kärlek
— icke den första — denna, där ej ett stoftkorn af oss bevaras,
där vi ärligt gifva vår sista blodsdroppe. Där hjälper blott att
ärligt lida.»
Rahels här anförda, delvis till Varnhagen riktade
bekännelser om Urquijos fortfarande makt öfver henne,
hafva ett intressant motstycke i ett bref som M:me Staël
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
