Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stridande anlag, önskningar och känslor. Såväl i fråga
om lefnadsbana som i fråga om lifsåskådning och kärlek
sökte han efter det för sig väsentliga. Och nu kände
han sig i och genom Rahel »liksom med ett slag förflyttad
till ett högre lifsplan». Han stod inför en natur, som
var hans egen motsats; en natur lika starkt utpräglad
som fast sluten i sin egenart. Därtill var denna natur
en kvinnas och en kvinna, hvars fullkomliga öppenhet
tillät honom att blicka ned i hennes själs djup och hvars
obegränsade gifmildhet endast kunde jämföras med
hennes outtömliga rikedom.
Varnhagen skildrar sitt första intryck af Rahel sålunda: »En
lätt, graciös gestalt, liten, men kraftig till växten, med påfallande
små händer och fötter. Ansiktet, kringböljadt af rikt svart hår,
vittnade om andlig öfverlägsenhet, de mörka ögonens snabba,
men dock fasta blickar lämnade oafgjordt, huruvida de gåfvo mer
än de mottogo. Ett lidande uttryck förlänade de klara
anletsdra-gen ett mildt behag. Hon rörde sig i sin mörka dräkt nästan
skugglikt, men fritt och säkert, och hennes hälsning var lika
otvungen som vänlig. Men hvad som mest öfverraskade mig var den
klangfulla, mjuka, ur själens innersta tonande stämman och det
underbaraste tal jag någonsin hört. I lätta anspråkslösa yttranden,
af den mest egendomliga sinnesart och lynne, parades naivitet
med kvickhet, skärpa med älsklighet, och i allt var liksom ingjuten
en djup sanning, fast som järn, så att äfven den starkaste genast
kände, att det i hennes uttalanden icke fanns något, som så lätt
skulle kunna vridas eller brytas. En välgörande värme af
mänsklig godhet och deltagande gjorde att äfven den ringaste kunde
känna fröjd öfver hennes närvaro.»
Varnhagen skildrar deras första tid sålunda: »Oändligt
tjusande och fruktbar var denna förstlingstid af ett hänförande
umgänge, då äfven jag bidrog till utbytet med det mest värdefulla
jag ägde ... Vårt förtroende växte dag för dag... Långt ifrån
att röna gillande i allt, möttes jag ofta af klander, och annat
missnöje kunde jag gissa mig till utan ord. Dock kände jag väl,
att hennes deltagande för mig icke led därigenom, och tack vare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
