- Project Runeberg -  Rahel Varnhagen /
111

(1908) [MARC] Author: Ellen Key
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vill för lyckan att vara min vän vara, göra och offra allt för mig.
Denna är den människa, som man kallar min brudgum.»

Varnhagen skildrar sitt intryck af sommaren med de
orden: »Jag känner mig, som hade jag denna sommar
varit i Athen.» I Rahels samtal hade han funnit den
högsta spekulation, »sådan som denna måste gestalta
sig i lifvet, den innersta märgen af filosofin», och han
kände att han från umgänget med henne kom med
frivordna krafter, med »ett uppkiarnadt väsen»; allt det
djupaste, bästa i honom själf hade hon uppenbarat hos
honom. »Ditt inflytande genomströmmar mig alltjämt
med tusen flodarmar», skef han.

Men just som Rahel tömt urnan med det
förflutnas aska och åter närmade den till det altare där ny
eld var att hämta; just som hon burit sitt hjärta — så
som man bär ett vintersjukt barn — ut i det majgröna
gräset, då började äfven i detta förhållande den
»lidelsefulla spänning», som hon fruktat. Hon, som trott sig
så färdig med lifvet, att hon af detta endast hoppades
»något sol, luft och grönska» och som sålunda kunnat
motse dagen »glad och otvungen» känner nu att det
icke längre var som om dagen tillhörde henne: »denna
gudakänsla, min enda lycka, jag har den icke mer.» Och
orsaken var att Varnhagen genom sin vaknande kärlek,
sin åtrå att vinna hennes, sin oro att vara henne ovärdig,
sin fortlefvande känsla för sin trolofvade och sin
förbindelse till henne var så ur jämvikten, att hon kände
honom som ett sig angripande väsen och umgänget dem
emellan »underligt skärande och smärtande».

»Ni behandla mig som en grufva: med hackor, spett och
verktyg vill ni hämta det ur mig, som jag vill undanhålla, och
aflägsna slagg, stöta och bränna, sönderstycka och sålunda luttra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:51:36 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ekrava/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free