- Project Runeberg -  Rahel Varnhagen /
121

(1908) [MARC] Author: Ellen Key
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ligt genom den äkthet, som utstrålar från hvarje din lifs«
yttring.» Och han fann ett bland sina många lyckliga
uttryck för Rahels personlighet — dess fasthet, enhet,
dess inom sig fullrundade helhet — när han yttrade att
hon egentligen borde plastiskt uttryckas. Han berättar att,
när hennes bref komma, låter han dem först ligga framför
sig en liten stund oöppnade. Ty brefvet har med sig en
solglimt af hennes närvaro och att se och röra vid det
i dess yttre gestalt ger honom en smula af den salighet,
som han erfor, då han kunde se in i hennes ögon, kyssa
hennes läppar. Och likaså uttryckte Varnhagen allra
fullkomligast sin egen känsla för Rahels väsen när han
säger, att hon för honom är hvad bibeln är för de kristna:
tanken på henne följer honom öfverallt, den är hans
lefnads ljus och omfattar hela kretsen af hans vetande,
hans fröjd och hans lidande. Hon, den evigt sunda och
skapande, besår hans själs marker med sina lefvande
ord: hvartenda ett skjuter upp inom honom och
blir till ett fullt ax, af hvilket han hämtar sin näring.
Han gläder sig åt att, då deras bref korsa hvarandra,
det ofta händer att de innehålla samma tanke, som
hvar-dera sålunda oberoende af den andra nedskrifvit, ty han
fann i detta ett bevis för i hvilken grad de hörde
samman, huru de fröjdades åt samma ting, liksom de förstodo
skämt och allvar på samma sätt. Och, skrifver han,
som strålen af en springbrunn stiger ständigt den önskan
inom honom att se allt med henne, höra henne tala om allt,
se hennes lif försänka sig i allt och åter — blommande —
stiga fram ur allt! »Du är», säger han, »så rik att det
skulle behöfvas tjugu stycken som jag för att endast
dana ett ögonpar så seende som ditt, och i hela mitt
hufvud finnes ej så mycket lif som i ditt lillfinger!» På

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:51:36 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ekrava/0133.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free