- Project Runeberg -  Rahel Varnhagen /
136

(1908) [MARC] Author: Ellen Key
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

lidelsefullt anropande och jubel. För Rahels känsla var
Gud otvetydigt personlig, en Gud, till hvilken hon ropar i
nöd, på hvars mantelfåll hon hvilar: en allt uppehållande,
allt omfattande Gud, på hvars hjälp hon litar som David
och Esaias litade. Men då hon tänker, känner hon
att detta personliggörande af Gud torde vara en
begränsning.

... »till och med den allmänna föreställningen om en
urväsendets personlighet förefaller mig inskränkt och godtycklig —
men jag kan icke annat, jag känner mig likväl alltid åter
hänvisad därtill, och jag förmår icke afstå därifrån. Världsalltet och
hela den andliga skapelsen synas mig dock endast som lemmar,
till hvilka det måste finnas ett hufvud. Utan en personlig Gud
förefaller mig allt liksom stympadt, liksom beröfvadt det, hvilket
först ger det öfriga lif, skönhet och betydelse...»

Hon behöll dock denna sin personliga Gud — ehuru
hennes tro ofta gled ut i panteistisk allkänsla —
liksom tron på en personlig odödlighet. I båda fallen skilde
hon sig från Goethe, hvilken visserligen brukar ordet Gud
men icke med ett vid ordet fäst personlighetsbegrepp
och som var förvissad om odödligheten, men endast
för dem, som själfva åt sig dana den.

Om Rahel gjort sig skillnaden klar mellan
hennes och Goethes lifsåskådning synes mig ovisst, och
hade hon detta, var det henne fullkomligt oväsenligt. Ty
känslan var för henne som för honom allt i dessa ämnen
och Goethes fromhet kunde hon lika litet betvifla som
hans tillvaro. Rahels metafysiska behof var helt visst
starkare än hans. Det finnes i detta fall ett yttrande
af Rahel, som är betecknande. Hon talar om Benjamin
Constant, som ingaf M:me Staël hennes lifs stora kärlek.
Rahel förstod fullt den tjusning, Constant utöfvade, och hon
njöt hans »enjouement ironique» så länge den riktade sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:51:36 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ekrava/0148.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free