- Project Runeberg -  Rahel Varnhagen /
139

(1908) [MARC] Author: Ellen Key
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Om dess lösning skrifver hon: »Jag håller mig till
tillvarons under öfverhufvud: är detta möjligt, skall det
obegripliga en gång varda begripligt. Man måste blifva
bättre, vara god, det är uppgiften.»

Hon skrifver dessa underbara ord om döden: »Är den
underbarare än lifvet — detta lösryckta brottstycke, vid hvars slut
den dock står? Den, som hjälpte mig genom det mörka
moder-lifvet, hjälper mig nog också genom den mörka jorden! Jag vill lefva;
alltså måste jag också lefva. Min lifskänsla, mitt lycko-,
ordnings-och förnuftsbehof äro mig också en borgen för allt detta: huru
skulle jag eljest kommit att tänka därpå? Dessa äro min Gud i
mig och utom mig, min sista vrå, där också mitt tempel och min
religion äro. Om jag hvilket ögonblick som helst kan dö, då är
jag redan död, det vill säga jag fortsätter att lefva död. Och jag
känner ju mitt lif och icke döden ... Säkert bli vi åter unga: en
ny, i hög grad stegrad ungdom måste vi återfå och fortlefva
däri. Och i en, i en inre sådan, fortlefva vi redan.»

Men en annan gång är hennes dödstanke mer panteistisk. »Ack,
vi äro blott en droppe medvetande! Jag vill ju också så gärna
åter ut i hafvet, vill alls icke vara någonting särskildt.»

Af sitt själstillstånd under åldrandet ger hon denna sköna
skildring: »Efter vårt ödes afslutning ha vi samma känslor som
före dennas begynnelse: ett slags obestämd, nyfiken
ungdoms-tillvaro, en det hela tillhörande existens. När man nu en gång
har måst förlora sig själf, är det skönt att ännu på jorden få
upp-lefva denna lilla salighet, denna andra ungdom .. .»

*



Rahel lefde sålunda ett fromt lif och dog en from
död utan att hafva sökt ljus vare sig under lifvet eller
i döden inom någon viss religion.

Under mångfaldiga och djupa egna lidanden
bevarade hon tron på en god och stor mening med tillvaron,
på lifvets gudomlighet och på dess högre sammanhang.

Djupt sedt är det äfven dessa känslor, som — ehuru
i utvecklingstankens form — grundlagt den »nya

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:51:36 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ekrava/0151.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free