Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sällsfapslifpet.
Vi nutidsmänniskor känna under vår mångsidiga
verksamhet, vårt af täflan feberaktigt uppjagade arbete, att
något fattas oss; något som vi mer eller mindre medvetet
sakna och som vi bruka kalla tid att lefva. Man skulle
kunna skrifva en bok om det innehållsrika uttrycket;
här berör jag denna klagan endast från en sida: den del
af lifvet, som kallas sällskapslifvet.
Vi äro alla eniga om, att vi numera intet
sällskaps-lif äga i ordets gamla mening. Vi sammanträffa i
alla-handa slags samkväm, men vi råkas sällan. Vi gå oftast
hem utan att ha utbytt något, som fört oss närmare
hvarandras verkliga väsen eller närmare verkligheten i
ett enda afseende. I stället för den känsla af andligt
förvärf och behaglig hvila, som ett slutadt samkväm
borde efterlämna, hemföra vi i de flesta fall intrycket
af en förlust.
Hvems är felet? Männens, säga kvinnorna. De
äro meddelsamma mot hvarandra i rökrummet och på
kafét, men hafva intet sinne för forna tiders själfulla,
på en gång fina och förtroliga samspråk med kvinnor.
Men månne verkligen männen kunna hafva skulden för
allt ondt häri världen? Särskildt hvad sällskapslifvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
