Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Palmærs läppar eller ur hans lugna blick; men den fick
eld under ett lifvadt samtal och den sprutade lågor af
vrede vid tankan på oförrätt, lika godt om denna gälde
honom sjelf eller andra. Palmær gladde sig lika hjertligt
som han harmades. Hans skratt skulle tvingat sjelfva
trumpenheten att le; hans vrede satte hela hans
muskelsystem i rörelse. Palmærs lif var mera kontemplativt än
praktiskt. Han arbetade mindre gerna än gediget. Och
likväl var han aldrig sysslolös! Han hade med heder
förvärfvat sin lagerkrans, och dock upphörde han aldrig att
studera. Han hade blott en passion: läsning. Denna afbröt
han endast för att samtala med någon vän, och hvad
Palmær då yttrade under ämnenas inspiration hade förtjenat
att upptecknas af en snabbskrifvare; ty hvad Palmær
samtalsvis yttrade öfverträffade vida allt hvad han skrifvit –
och detta "allt" är tyvärr! icke mycket, men ändå nog för
att visa hvad han kunnat skrifva. Barndomssinnet, med
sin fromhet, sina känslor, sina intryck, öfvergaf honom
aldrig. Då underrättelsen meddelades Palmær, att hans
åldrige fader samlats till sina fäder, smälte den mer än
50-årige sonen i konvulsiviska tårar. Hans maka delade
troget och bar utan att sucka tyngden af de
lefnadsbekymmer, med hvilka Palmær nästan ständigt kämpade"[1].
"Under de lummiga träden på Linköpings vackra
kyrkogård," skrifver Onkel Adam i en otryckt skizz, som
han meddelat oss[2], "ligger en graf, omgifven af ståtliga
monumenter öfver andra, men utan någon egen prydnad.
Det är H. B. Palmærs graf. Han var fattig på allt utom
på snille, den mannen, och hans snille var dessutom af
den art, att det ej förvärfvade honom vänner. Man skulle
tro, att en törnbuske skulle växa på hans graf, nej der
växa ängblommor, grönt gräs och mossa. Den, som skrifver
detta, var aldrig en af hans närmaste vänner – det stod
någonting som hindrade oss bägge mellan oss – det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
