Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Yttersta domen i Kråkvinkel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så gäspade han. Och när han det hade gjort, så sade
han: I ären får allihop; gån och ställen er på min högra sida.
Hej! nu äro vi saliga! – ropade Kråkvinkelsboarna;
– och i glädjen hoppade de på ett ben och på två, ja
till och med på tre. Äfven jag var särdeles belåten. Men
ett förtröt mig likväl; det var den dubbelhet, som ligger
i betydelsen af ordet får. Jag trodde mig hafva märkt
ett skimmer af smålöje på den gode Gudens läppar, då
han uttalade ordet. Är jag då verkligen ett får? –
frågade jag mig sjelf; och min egenkärlek, den kanaljen,
svarade högljudt: nej. Men jag tänkte allt mera och mera
på saken, och ju mera jag tänkte, dess mattare blef
egenkärlekens stämma, och en annan stämma lät höra sig ur
djupet af min varelse, i början otydligt – men slutligen
kunde jag helt tydligt urskilja det ordet – bä. Det var
rösten af en liten, helt liten lamunge, som bräkte ur djupet
af min varelse. – Jaså – sade jag då – jag ser, att
det eger sin riktighet. Och sedan var jag vid samma
hopp-lustigt-humör, som de öfriga Kråkvinkelsboarna.
Men en fans ändå, som icke var glad. Det var hin
håle. Han hade också infunnit sig, för att få sin procent
af befolkningen och hade tagit med sig en säck, hvari på
sin höjd kunde rymmas ett par personer. I den säcken
hade han ämnat stoppa dem, som möjligen skulle falla på
hans andel. Hm! – tänkte jag vid mig sjelf – att vara
en sådan fähund, som han är, har ändå hin håle bra
måttliga anspråk. Men då han nu såg sig alldeles lottlös, blef
han öfvermåttan bedröfvad. Hufvudet sänkte sig mot
bröstet, tårarna kommo honom i ögonen och med klagande
stämma suckade han: nog trodde jag ändå, att jag skulle
få domprosten Y[1]; aldrig kunde jag misstänka, att jag
till och med skulle gå miste om honom.
"Titulus kan," sade jag och vände mig till hin håle,
"alls icke hafva några giltiga skäl för de anspråk, som
titulus gör på domprosten Y."
"Det vore fan," sade hin håle.
"Och hvilka skulle dessa skäl vara," frågade jag.
"Till att börja med, så är han en jesuit," sade hin håle.
"Ingalunda!" sade jag. "Jesuiter finnas icke mera;
och när de funnos, voro de jättar, svarta jättar, som hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
