Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En liten lustresa, skildrad i bref till Wilhelm von Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Nej, det låter nog magistern bli!" sade hon. "Icke
med menniskoben och knappast med fogelvingar kan någon
hinna till Nyqvarn, innan kaptenen sätter båten i gång.
Klockan är elfva slagen."
"Det är omöjligt," svarade" jag. "Madamerna här nere
på gården hafva ej trätt ännu, och det göra de aldrig
senare, än en qvart på elfva."
"I dag kunde ingen träta bli af," sade min städerska.
"Madam Qvarnström har fått ondt i halsen och förmår
icke träta – stackars menniska!"
I samma ögonblick hördes ett aflägset kanonskott.
Det var påtaligen signalen till Ormen Långes afresa. Jag
insåg att min städerska hade rätt; jag insåg att jag hade
försinkat mig.
Med denna insigt följde ett halft dussin eder i släptåg.
"O satan och helvete!" utropade jag. "Här sitter jag nu
med långa näsan, emedan de fördömda käringarnas träta
har uteblifvit. Och just i dag skulle den uteblifva! Alla
andra dagar har den inträffat och varit mig till besvär,
emedan den stört mig i min läsning. Men i dag, den enda
gång, då den kunnat vara mig till gagn, det enda tillfälle,
då buteljen kunnat gifva mig vin i stället för
malörtsdroppar, i dag skulle den uteblifva – hvilken förbannad
otur!"
"Ja nog är det otur," sade min städerska, som började
förstå sammanhanget.
"Ja, en stor, en fullväxt otur," fortsatte jag. "Andra
oturer äro bara barnungar, som böra kalla min otur för
farbror. O satan och helvete!"
Dock svor jag icke blott; jag längtade äfven: jag
längtade att få vara med vid Berg. Hittills hade jag
betraktat denna förlustelse med tämligen likgiltiga ögon;
men nu, då den ville gå mig ur händerna, uppkom en
stark åtrå derefter. Häruti bråddes jag sannolikt på våra
första föräldrar Adam och Eva, som visst icke skulle velat
äta af kunskapens träd på godt och ondt, derest det ej
varit dem så strängt förbjudet. Till trots af min otur
föresatte jag mig att deltaga i samqvämet vid Berg.
Men hur skulle jag komma dit? Segla var ej att tänka
på; jag måste antingen åka eller gå. Utan att länge
besinna mig, valde jag det senare, emedan den som går, är
mindre beroende, än den, som åker. Ack! intet i verlden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
