Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En liten lustresa, skildrad i bref till Wilhelm von Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kan vänta sig ett förstörelsemedel, så starkt, att slutföljden
af ett krig två folk emellan måste blifva – icke det enas
kufvande genom det andra, utan bådas totala ruin. Och
dermed är en evig freds nödvändighet gifven. Farväl med
krigen, farväl med hjeltarna!
Medan jag gick och såg mig omkring i grafkoret,
påträffade jag i ett hörn tvänne stora, mer än alnshöga
ljusstakar af messing. Jag tog den ena af dem och vägde
den i handen.
Ja, sade klockaren, med en melankolisk brytning på
rösten, tunga äro de nog; dock voro deras företrädare ännu
tyngre. Ursprungligen stodo här två, lika så stora stakar
af silfver; men en af de framlidna grefvarna har låtit
borttaga dem och hitsätta de här i stället.
Då tänkte jag något, som jag ej vet, om det bör
utstyras med fråge- eller utropstecken. Jag tänkte: står det
så till med vår adel! Har behofvet stigit så högt, eller
hederskänslan sjunkit så djupt, att den plundrar sina
förfäders grafvar?
När besigtningen af Douglas’ska grafven var slutad
och klockaren igenlåst gallerportarna, frågade jag: finnes
här då intet annat att förevisa, än grafvar, grafvar, grafvar?
Åjo, svarade klockaren. Och derpå förde han mig
till ett hvalf i kyrkans nordvestra hörn, der en hop
helgonbilder från klostertiden voro magasinerade huller om buller.
Bland dessa befann sig äfven en Mariebild med ett
Kristusbarn på armen. Klockaren pekade derpå och sade:
den der bilden satt fordom fastad vid en pelare här i
kyrkan, troddes då kunna göra underverk och tillbads af den
vidskepliga menigheten. En dag hade en bondflicka lagt
sig på knä för bilden och bad med sammanknäpta händer:
"heliga Guds moder! Låt mig få vår sockenskomakare till
man. Jag håller honom så hjertligt kär. Han är så vacker,
så vacker. Heliga Guds moder! Låt mig få honom till
man". Flickan bad med hög röst, emedan hon trodde,
att hon var ensam i kyrkan och att intet menskligt öra
hörde henne. Men kyrkvaktaren, som var en klippare,
stod dold bakom pelaren och beslöt att spela henne ett
litet spratt. Fördenskull gjorde han sin röst så fin och
späd, att den skulle kunna passera för jungfru Marias, och
sade: "nehej! Du får honom inte. Nehej!" Imellertid måtte
han hafva gjort rösten alltför fin och späd; ty flickan trodde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
