Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En liten lustresa, skildrad i bref till Wilhelm von Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svarade, såsom tillförene: gif dig tillfreds, mitt barn! far
kommer nog igen. Men när ålungen kom tillbaka för fjerde
gången och grät och skrek: nu supa de på far! – svarade
ålhustrun med sorgsen röst: gråt då, mitt barn! far kommer
aldrig mera igen. – Häraf ser du," fortfor åldermannen,
"huru nödvändigt det är att taga halfvan på ålen; annars
’kommer den igen’."
Och halfvan togs.
Hvad jag besitter för en stilistisk talang! Kan man
väl bättre påpeka halfvans vigt och värde, än då man
egnar henne en särskild rad?
Nästa rätten, som bjöds, bestod af smultron och
grädd-mjölk. Den smakade förträffligt oss allom, åldermannen
undantagen, som den hvarken smakade väl eller illa,
emedan han ej förtärde något deraf, utan tog sig i stället
ett stort glas öl, sådant som det brygges i Linköping.
Medan vi åto, sysselsatte han sig med att mata och klappa
sin hund, den lurfvige Pan, hvilken, under ideliga
hviftningar på svansen, stod och såg på sin herre med dumma,
ärliga och välvilliga ögon.
"Du är en hedersman, Pan!" sade åldermannen.
"Vacker hedersman!" sade åldermannens fru. "Han
biter får, och vi ha flera än en gång fått plikta för
hans skull."
"Sannt nog," sade åldermannen och suckade. – "Men,"
tillade han, "Pan rår ej för det. Hans far i lifstiden bet
får, hans mor äfvenledes; farfar och farmor beto får,
morfar och mormor likaså. Alla hans förfäder ha bitit får. –
Stackars Pan! det är arfsynden, som grasserar i kroppen
på dig."
"Arfsynden!" utropade frun, förvånad. "Liksom en
hund skulle kunna hafva någon arfsynd!"
"Det ar alltför möjligt," sade jag, som fann för godt
blanda mig i samtalet, "att arfsynden är ett företräde, som
tillkommer menniskan allena, så att de simpla varelser,
dem vi kalla djur, ej hafva någon del deri. Jag är för
litet bevandrad i teologien, för att kunna med säkerhet
afgöra frågan. Vare ock dermed huru som helst; arfsynden
är i alla fall en mycket intressant synd, särdeles för mig,
emedan hon är det enda, som jag har qvar af hvad jag
ärft här i verlden."
"Ha ha ha!" dundrade åldermannen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
