Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En liten lustresa, skildrad i bref till Wilhelm von Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag åtminstone. Bilderna af denne providentiele man och
af den tid, då han först lade sin lejonram i dagen, tågade
nu förbi mitt inre öga. Kriget hade gått olyckligt,
Finland var förloradt, och Sverige satt der, en sörjande
enkling med korslagda händer, plöröser och långhalsduk. Väl
stämde poesien sin harpa till tröst och sjöng en sång om
forntida bragder och ära, om nordstjernan och karlavagnen;
men allt förgäfves. Pling-plingeli-plang måtte stiga hur
högt som helst från strängar af silfver, ja till och med
från strängar af gull, det hjelpte dock intet. Sverige satt,
der det satt, lika modstulet, lika bedröfvadt. Då
framträdde prosan i Plåtens skepnad och rullade upp en
plankarta till Göta kanal. Detta hade en förunderligt
helsosam verkan. Nationen reste sig, slängde med två sina
pekfingrar tårarna ur ögonen, fattade spaden – svärdet
var redan förloradt! – och började gräfva. En skäggig
män, särdeles fallen för att göra reflexioner, strök sig
dervid dm hakan och yttrade: "Bättre är, att söka fridens
eröfringar, än krigets! De förra torde äfven – vid närmare
påseende – befinnas ärofullare, än de senare".
Bäst jag nu,gick der och tänkte på Platen, ville mitt
nyckfulla öde, att jag skulle sammanträffa med en person
af helt annat skaplynne, nämligen med Tok-Måsse, allmänt
känd i orten. Han satt på en sten vid kanalens brädd
och syntes grubbla – hufvudet i handen, armbågen på
knäet – och märkte mig icke, ehuru jag kommit honom
helt nära och stannat bredvid honom. Efter en liten stunds
förlopp hörde jag honom sucka och tala högt för sig sjelf.
"Ack," sade han, "om jag hade ett lass med guld, perlor
och ädla stenar, så stort som åtta hästar orka draga!"
Derpå teg han några ögonblick, suckade sedan ånyo
och sade: "Ack, om jag hade ett par hundrade riksdaler!"
Äter uppstod en paus, hvarefter jag hörde Måsse sucka
för tredje gången och säga: "Ack, om jag hade litet ost
och bröd!"
Denna klimax eller – rättare sagdt –
vestgöteklimax roade mig betydligt och jag tyckte, att auktor borde
efter omständigheterna belönas. "Hederlige Måsse," sade
jag och klappade honom på axeln, "här står någon, som
gerna vill ge dig litet ost och bröd."
Måsse spratt till, sprang upp, sträckte ut handen och
sade: "nå, så tag hit då!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
