Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En liten lustresa, skildrad i bref till Wilhelm von Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vara förstörda, utkräfva en skälig1 ersättning i penningar.
– Derpå vandrade de tre kirurgerna tillbaka till
värdshuset; men hur de öfverenskommo med värden och hvad
ersättning de fingo, känner jag ej, ty jag var ej med längre.
Så slutade Måsse sin saga. Roligt skulle vara, att
höra ditt omdöme deröfver. Mig förefaller den som en
nöt, hvartill fantasien bekostat skalet, men det grubblande
förnuftet sjelfva kärnan. Den synes mig vilja
rekommendera en gammal fatalistisk grundsats, nämligen den, att
menniskans handlingar icke bero af hvad man kallar hennes
fria vilja, utan af ett blindt och oemotståndligt naturtvång.
Sätt dig nu ned och filosofera deröfver, bäst du gitter.
Jag, för min del, fortsätter berättelsen om min resa.
"Tack för sagan!" sade jag till Måsse. "Du berättar
rätt bra. Men jag har hört sägas, att du också kan sjunga
visor."
"Jag kan många visor," svarade Måsse, "och ingen
af dem är värd mindre an ett qvarter öl; men en kan jag,
som är värd ett halfstop."
Utan att fästa mig vid den intressanta motsättningen
af varan och valutan, yttrade jag: "sjung den visan, Måsse!"
Då öppnade Måsse sin mund och qvad med en röst,
mindre spirituel än spirituös, ett stycke slagdänga, hvaraf
jag här meddelar de tvänne första stroferna:
Och kungen han tog sej par supar ibland,
Och sena så styrde han rike och land
Så grömmelig.
Och riksråda sto’ der frå måren te qvälln;
Den ene höll stopet, den andre putelln
Så grömmelig.
Jag skulle nog meddela mera, om jag tordes; men
jag törs icke. Saken är nämligen den, att slagdängan,
som för hvarje strof blir mer och mer komisk, i och med
detsamma blir mer och mer cynisk. Det är således
Anständigheten, som här säger: stopp! – Du känner väl
Anständigheten? Hon är första kammarfröken hos hennes nåd
Sedligheten, samt gör les honneurs i huset, så ofta hennes
nåd sjelf ligger sjuk af gikt och podager, hvilket numera
alltid är händelsen. Och mot Anständighetens domar gifves
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
