Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En liten lustresa, skildrad i bref till Wilhelm von Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under vägen fann jag mig befogad att stanna en gång.
Det var vid en hasselbuske, som stod och gjorde sig grön
på ett par stegs afstånd. Hvarför jag stannade, angår
ingen. Nog af – jag intog en passande position och stötte
då med foten på något, som låg och blänkte i gräset.
Om en liten stund lutade jag mig ned för att upptaga
detta något – och se! det var ett ståtligt cigarrfodral,
utsydt på ena sidan med en lyra af stål- och silfverperlor,
samt på den andra med en blomma af mångfärgade
glasperlor. Aha! tänkte jag, detta har någon bland "Orfei
Vänner" tappat. Det skall bli rätt nöjsamt, att få lemna
klenoden åt sin egare tillbaka.
Ju närmare jag kom den stora löfsal, som löjtnant
K-s gästfrihet upprest åt bemälte "vänner", dess mera
förundrade det mig, att inget ljud hördes derifrån. Jag
hade väntat, att "Ulla, min Ulla!" – eller "Fader
Bergström, stäm upp och klinga!" – eller "Tjenare, Mollberg,
Hur är det fatt?" – eller något annat Bellmannianum
skulle med pukor och trumpeter skälla mig till mötes.
Men – som sagdt är – intet ljud hördes från löfsalen.
Månne – tänkte jag och blef het om öronen – sällskapet
redan har afrest? Nej! svarade – icke ljudligen, men
synbarligen – skorstenen på Ormen Långe, hvilken i all sin
svarta storhet afmålade sig på mitt ögas näthinna, då jag
kastade ett par frågande blickar nedåt lägsta slussen.
Båten låg ännu qvar derstädes och således behöfde jag
icke frukta, att för andra gången på samma dag
bli bedragen på hoppet om en sjöresa. Häraf lugnad, brydde
jag mig ej om att grubbla öfver orsaken till tystnaden i
löfsalen, utan fortsatte min kosa i sakta mak.
Framhunnen till löfsalen, fann jag den vara tom på
menniskor, men bära omisskännliga spår efter en nyss
slutad bacchanalisk fest. Der såg ut, som vid en riksdag.
På bordet stodo två tomma bålar och gäspade, liksom
talmannen och vice talmannen, när diskussionen drar för långt
på tiden. Stolarna voro rangerade huller om buller, liksom
riksdagsmännen vid en votering, och två af dem hade fallit
i famnen – eller i lufven – på hvarandra. Gungbrädet
låg nere på marken, liksom ett ogilladt utskottsbetänkande,
och träbockarna, som skulle understödja det, hade sjelfva,
liksom underhaltiga argumenter, måst vända skacklorna i
vädret. En stor bröms flög och surrade härs och tvärs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
