Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En liten lustresa, skildrad i bref till Wilhelm von Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag vaknade, tyckte jag att någonting iskallt ringlade sig
i underlifvet, och det tycker jag ännu.
Dödgräfvaren: det har krupit en orm in i herrn.
Undertecknad: prat! vidskepelse! bondskråck!
Dödgräfvaren: alldeles icke! Jag råder herrn att genast
efter sin hemkomst sätta sig ned och gapa öfver en
mjölkbytta. Då känner ormen lukten af mjölken och kommer
upp för att dricka; ty ormar – skall herrn veta – tycka
mycket om mjölk. Men passa på och sätt locket på hyttan,
så fort ormen krupit dit; ty slipper han dädan med lifvet,
så förföljer han herrn i evighet.
Undertecknad: tack, fader Jonas, för det goda rådet!
Farväl!
När jag kom hem, berättade jag min historia och
skrattade. Men fruntimmerna – särdeles ett par gamla
tanter – togo saken allvarsamt och yrkade, att jag borde
följa det råd, som fader Jonas gifvit. Till en början
sträfvade jag emot; men ingen kan disputera med fruntimmer –
aldraminst med gamla tanter – utan att slutligen nödgas
säga: concedo! Fördenskull fogade jag mig efter deras
önskan, och satte mig tålmodigt ned på en stol och lutade
mitt hufvud med öppen mun öfver en bytta mjölk. Snart
kände jag, huru det iskalla småningom öfvergaf de lägre
regioner, i hvilka det hittills huserat, samt bugtade sig
genom bröstet upp mot strupen. Då började äfven jag
vara af samma tro, som fader Jonas och tanterna: ja, jag
trodde och gapade af alla krafter. Om några ögonblick
stack ett ormhufvud fram ur min mun och närmade sig
mjölkbyttan allt mer och mer. Ungefär en half aln af
ormens kropp var synlig, då hufvudet hunnit till mjölkens
yta. Der dröjde det ett par minuter och ormen tycktes
lukta på den honom tillbjudna trakteringen. Sannolikt
misshagade den honom; ty han drack ej och ville ej
begifva sig ned i byttan, utan började i stället att sakta dra
sig tillbaka och fortfor dermed oafbrutet. Då våndades
jag grufligt; likväl höll jag mig stilla. Men när slutligen
ej mera var synligt af ormen, än hufvudet och halsen, grep
jag i min ångest ett hårdt tag omkring dem båda och
ryckte till med hela styrkan i hand och arm. I samma
ögonblick lindade ormen stjerten omkring mitt hjerta, så
att – både ormen och hjertat utrycktes på samma gång.
Jag slängde dem ifrån mig och såg med fasa, huru det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
