Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från riksdagen 1847-48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej skall vara så allmänt i något annat land på jorden, som
i Sverige. Hvad kan sådant komma ifrån? Måhända tänka
svenskarna, som en viss nation vildar – jag minnes ej
namnet – hvilka väl erkänna en god och en ond
gudamakt, men ej besvära sig med att tillbedja mer än den
sistnämnda; ty den goda gudamakten, mena de, gör nog
af sig sjelf hvad hon skall, våra böner förutan.
Men nu är ej tid att grubbla på orsaken till
Svenskarnes ymniga svärjande. Nu är blott att ombesörja,
det den vulkaniska eruptionen må upphöra och ej vidare
förnyas.
För ernåendet af ett så godt ändamål, har jag dock
hvarken någon praktisk eller teoretisk utgångspunkt, utan
den erfarenheten, att kökspigor bruka med en skopa vatten
stäfja vällingsgrytor, som vilja koka öfver. Derifrån letar
jag mig fram till den konklusionen, att om en öfverkokande
vällingsgryta kan bringas till reson med vatten, så bör
en svärjande mennisko vulkan också kunna bringas till reson
med något fluidum, som likväl är så mycket förnämare än
vatten, som menniskans natur är förnämare än vällingen.
"Mamsell!" ropar jag, "bär hit en butelj punsch."
Och punschbuteljen kommer med dithörande glas, som
fyllas och tömmas. Eruptionen har upphört och man synes
ej behöfva befara dess återkomst. Dock är jag för modest,
att vilja på min och punschens räkning skrifva mer än en
tolftedel af detta lyckliga resultat; de öfriga elfva
tolftedelarna härleda sig utan tvifvel från den omständigheten,
att ingen är, som motsäger den vulkaniske. Stridslystnaden
må vara hur stor som helst, måste man alltid låta vapnen
hvila, då brist på fiender uppstår.
Glasen fyllas ånyo, och vi sitta omkring dem
beskedligt och smutta. Hurudan konversationen under tiden är,
lemnar jag derhän. Jag minnes icke ett ord deraf, men
det minnes jag bestämdt, att den ej förtjenar att minnas.
Det börjar att skymma. Våra vinterdagar äro ju så
korta eller – rättare sagdt – om vintern hafva vi inga
dagar alls, emedan morgon och qväll hålla möte vid
middagstiden. Ljusen tändas och åtskilliga personer ankomma,
olika till ålder och kön, men lika deruti, att alla hafva
något att sälja. Och då heter det, undan för undan: skall
det vara eller köp!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
