Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vådelden i Stockholm, den 12 Juni 1822
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Solen på nytt ur skyarna går, på bergena sitter,
Nickar så mild och kastar sitt guld i vågornas glitter.
Vinden blir tyst, förskrämd och försagd med slokande vingar:
Gladare ton i klockan man hör; hon likasom klingar.
Hoppet ur skyn, med fladdrande hår, mot jorden nedsväfvar,
Hugnar hvart bröst, som ännu med qval bland flammorna bäfvar.
Göken på nytt i skogen sitt rop med glädje förnyar,
Svalan, nyss gömd, på nytt svingar opp mot himmelens skyar.
Vågen blir still och fogeln förnöjd i topparna qväder,
Till dess att sol’n bak skogarnes guld i böljorna träder.
Qvinnor och män, som bygga och bo i högsinta Norden!
Den ibland er, som rikare lott tilldelad är vorden,
Glömma ej må vår mästares ord: det lilla du gifver.
Gif det med fröjd din nästa i nöd, ej olönt det blifver.
Slut icke till din hand, när du ser din lidande broder,
Läser hans qval, som strömmar från kind i störtande floder:
Dela ditt bröd, så ringa det är, ditt tak och ditt läger;
Hårdheten blott på hopade gods den prutar och väger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
