Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konungahella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eononga-hella.
47
konungarne å nyo möte sig emellan, ocb råkades vid Konghäll.
Derstädes framkom då Knut med det förslag, att de gemensamt skulle sända
en krigsbär vester till England, emedan först och främst konung Olof,
och dernäst danska konungen hade så mången oförrätt att hämnas i detta
land. "Gör nu ettdera", sade Knut, "emottag antingen sextio skepp at
mig, och blif höfdinge öfver hären, eller lemna mig lika många, och jag
vill anföra krigståget." Olof svarade: "det du föreslagit, konuug Knut,
synes mig godt; men stor åtskillnad är dock häruti oss emellan. Dina
fränder hafva hatt lyckan med sig och vunnit England med ära. såsom
Knut den Rike gjorde: nu är troligt att denna lycka är ärftlig i eder
slägt: men när konung Harald, min fader, tor vester till England, fick han
der sin bane. Den tiden var öfverallt i mitt rike det bästa manskap; men
då blef Norge så utblottadt. på godt krigsfolk, att dylikt sedan icke
funnits, och aldraminst en sådan härförare, som min fäder var både i
klokhet och tapperhet. Detta tåg var till alla delar öfvermåttan väl utrustadt,
och likväl blef utgången som du vet. Nu kan jag nogsamt inse min egen
oförmåga, och huru föga jag är skickad att blifva anförare, och vill
derföre utvälja dig, att du ma draga åstad med mitt bistånd." Olof Kyrre
lemnade danska konungen sextio stora skepp, väl utrustade, med allt
tillbehör och utvaldt manskap, satte sina länshöfdingar till anförare, och
det sades allmänt att detta krigsbistånd var ståtligt. Det förtäljes också,
att det var norrmännen allena som icke upplöste ledningen, då flottan var
samlad, och att de voro konung Knut lydige. Men danskarne afbidade
icke sin konungs ankomst utan drogo hem; derföre blef ingenting af
hela företaget och, med danska konungens samtycke, återvände
norrmännen till sitt land. Detta ansåg konung Knut vara väl gjordt al’ de norske,
och gaf dem, då de foro hem, lof att draga i köptärd genom hans land
och strömmar, hvart de ville. Äfven sände han Norges konung dyrbara
skänker för hans bistånd
Efter Olof Kyrres död, 1087, kom hans son. Hlagnus Barfot, till väldet.
Sitt tillnamn erhöll han af en utländsk fotbeklädnad, den ban begagnade,
hvilken förmodligen slöt sig nättare till fotens former än den inhemska.
Inge Stenkllsson var på den tiden konung i Sverge. Magnus gaf först
anledning till missämja dem emellan, genom det påstående, att riksgränsen
fordom gått mellan båda rikena, allt intill Vermeland, och att Dahlsland
således rätteligen borde tillhöra Norge. För att med vapenmagt göra dessa
anspråk till verklighet, gjorde Magnus ett infall i Sverge, och anlade ett
fäste pä Kållandsö, hvilket dock hans folk snart måste uppgilva. Tvenne
slagtningar höllos vid Foxerna; i den första måste Magnus fly, i den
andra Inge. Ledsen vid kriget, böljade norska konungen önska sig fred, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
