Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
§ 6. Vokaler äro a, e, i, o, u, y.
Anm. 1. y förekommer blott i ord, som blifwit lånade från
grekiska språket, t. ex. syllaba stafwelse.
Anm. 2. j och v skrefwos af romarne lika med vokalerna (i och u);
numera åtskiljas de wanligen äfwen i skrift.
§ 7. Twenne till ett ljud förenade vokaler kallar man
diftong (dubbelljud). De wanliga distongerna äro ae, oe, au;
ei, eu, ui förekomma blott i orden hei, heu, hui, seu (för sive),
neu (neve), neuter, ceu, cui och huic.
Anm. 1. Skola de båda vokalerna i en diftong uttallas hwar för
sig, sätter man twå punkter (diærĕsis) öfwer den senare, t. ex. poëma.
Likwäl sker detta blott med ae och oe.
Anm. 2. Ae har uppkymmit af ai och oe af oi. Ae och oe motswara
de grekiska diftongerna αι och οι, t. ex. æther (αἰθήρ), poena (ποινή).
Det grekiska ljudet ει öfwergick i latinska språket än till ē, än till ī, t. ex.
Νεῖλος Nilus, Μήδεια Medēa.
§ 8. Konsonanterna indelas
1) efter organerna (de munnens werktyg), med hwilka de
uttalas, i
läppbokstäfwer (labiales) b, f, m, p, v;
tungbokstäfwer (linguales) d, l, n, r, s, t;
gombokstäfwer (palatinæ) c, g, k, q.
2) efter sina egenskaper i
flytande (liquidæ) d. ä. sådana, hwilkas ljud i uttalet lätt
sammansmälter med andra. Liquidæ äro l, m, n, r.
Stumma (mutæ) äro alla de öfriga utom hwäsljudet s.
X och z äro dubbel-konsonanter, uppkomna af cs (gs) och ds.
Z förekom1ner blott i ord, som äro af grekiskt eller annat
främmande ursprung, t. ex. zephȳrus westanwind, gaza skattkammare.
§ 9. Konsonanterna uttalas för det mesta så, som i
swenska språket; dock är följande att märka.
C synes ursprungligen alltid hafwa blifwit uttaladt som k; nu
uttalas det så blott framför konsonanter och vokalerna a, o, u
samt i slutet af en stafwelse. Framför e, i, y, æ, œ och eu
uttalas det som s.
H är ingen egentlig konsonant, utan blott tecken för en
starkare utandning (aspiratio), så att twå vokaler med h emellan
betraktas, som om de följde omedelbart efter hwarandra, och stundom
sammandragas, t. ex. nihil och nil.
K är föråldradt och förekommer blott i förkortningar, såsom
K. = Kæso och K. eller Kal. = Kalendæ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
