Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
facere non possum (jag kan icke underlåta, jag kan
icke annat än),
fieri non potest (det kan icke ske att icke, det är icke
annat möjligt än att).
Non debet dubitari, quin fuerint ante Homerum poetæ.
Germani retineri non poterant, quin in hostes tela
conjicerent. Nihil Cicero prætermisit, quin Pompejum a Cæsaris
conjunctione avocaret. Non multum abfuit, quin Fabius
Varum interficeret. Facere non potui, quin tibi et
voluntatem et sententiam declararem meam. Fieri non potuit,
quin Cleomeni parceretur.
Anm. 1. En motsatt betydelse till fleri non potest, quin te
reprehendam (det är omöjligt, att jag icke skulle tadla dig = jag
måste nödwändigt tadla dig) har fieri non potest, ut te reprehendam
(det är mig omöjligt att tadla dig).
Anm. 2. Dubito har dessutom följande olika betydelser och konstruktioner:
dubito utan negation, jag twiflar, efterföljes af en direkt frågesats
med ne enclit. eller num (huruwida = att), quis o. s. w. (dubito
an jag är owiss, om icke = törhända. Se § 310, 2).
dubito med en infinitivus, jag drager i betänkande, jag twekar;
efter dubito i denna betydelse följer dock, när det står förbundet med
negation (isynnerhet efter dubitandum non est och noli (nolite) dubitare),
stundom äfwen quin. Nolite dubitare, quin Pompejo credatis omnia.
dubito med negation har hos Nepos, Livius och senare författare
accusativus cum infinitivo.
b. Conjunctiones temporales (Tidssatser).
§ 267. Quum styr som tids-konjunktion konjunktivus blott
i ett sammanhang af historisk berättelse, då verbet står i
imperfectum eller plusquamperfectum (då; wid ett tillfälle, då).
Det framhåller då icke tidsbestämningen såsom sådan, utan antyder
det inre sammanhanget mellan händelserna.
Agesilaus, quum ex Aegypto reverteretur, in morbum
implicitus decessit. Aristides, quum animadvertisset
quendam scribentem, ut patria pelleretur, quæsisse ab eo dicitur,
quare id faceret.
Anm. 1. Quum med plusquamperf. conjunctivi anwändes alltid, när
bisatsens handling till tiden föregår hufwudsatsens; i swenskan anwändes
ofta i detta fall mindre noggrant imperf. Quum Rhodum venissem et eo
mihi de Q. Hortensii morte esset allatum (när jag kom till Rhodus och
der fick underrättelsen), magnum animo cepi dolorem. Blott wid verb,
som betyda fråga och bedja, tillåter äfwen latinska språkbruket i detta
fall ett imperf.: quum interrogaretur, quum ex eo quæreretur.
Anm. 2. Sådana satser med quum och imperf. eller plusquamperf.
conj. blifwa wid ett præsens historicum alldeles oförändrade. Cæsari quum
id nuntiatum esset, maturat ab urbe proficisci.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
