Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Barndom och första ungdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 ELLEN KEY
torsdagsnätter å rad offrat ett svart lamm åt strömkarlen,
lärt sig spela låtar av honom, sådana, som ingen människa
kunnat lära ut. Eller att gamla gummor kunde göra
»trollharar», som sändes ut att tjuvmjölka grannens kor. Barnen
kunde få höra folk bedyra, att de sett djävulen i skapnad
av en svart hund med lågande ögon. Det var en syn, som
Ellen drömde om att få se. Visserligen hade hon engång
sett vargar, men det var ju ett intet mot den svarta pudeln!
Allt slags skrock blomstrade på den tiden. Inte ens Ellens
upplysta mor kunde frigöra sig från obehagliga känslor om
en ekorre sprang över vägen, eller om man satt tretton vid
bordet, eller om en spindel visade sig på morgonen m. m.
dylikt. Och detta fastän hennes man otaliga gånger gjorde
narr av denna svaghet.
Ellen Key säger att hennes föräldrar egentligen inte voro
barnkära, och att deras kärlek till varandra var så allt
uppfyllande för dem, att de inte hade nog tid och känsla
över för sina barn medan dessa voro små. Allteftersom
barnen växte upp ökades emellertid föräldrarnas intresse och
kärlek för dem, i synnerhet för den förstfödda. Efter hand
uppstod det allra innerligaste förhållande till föräldrarna.
Och Ellen blev sin fars käraste och oumbärligaste
arbetskamrat liksom sin mors förtrogna vän.
Ellens utpräglat ömma modersinstinkt torde ha ersatt för
hennes syskon vad som kanske i det avseendet felades hos
modern. Den visade sig innan hon kunde tala rent. Louise
Hamilton berättar i sin biografi »Ellen Key», att då Ellens
ett år yngre lilla syster fick bannor för att hon grät,
ställde den äldre sig skyddande framför den lilla och
försvarade henne med de rörande och för Ellen Key
karakteristiska orden: »Hon ä tå liten, hon tan inte hjälpa’t.»
Redan som barn var hon som en mor för syskonen. Och
hennes oryggliga rättvisa uppskattades högt av dem. När
karameller eller andra godsaker skulle delas, hette det:
»Låt Ellen dela, så blir det rättvist.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
