Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Förkunnande av fosterlandskärlek och fredskärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 ELLEN KEY
kallat rörelse», säger hon, och hon pekar på de kända stora
kvinnonamnen i kulturhistorien.
Hon säger att det rätta val, som är villkoret för släktets
nya födelse, beror till mer än hälften på kvinnornas vilja
att utöva den makt utan vilken släktets mänskliggörande inte
blir verklighet. Världen kan inte motse ett nytt system för
det politiska handlandet, förrän känslorna omfatta den nya
tanken: att fäderneslandet bättre kunde skyddas och utvecklas
genom en folkens organisation för freden än genom
rustningar. Nationalegoismen är oändamålsenlig i folkkampen
för tillvaron. Intet är vissare än att vi engång måste sätta
nationen efter mänskligheten, liksom vi lär oss att sätta
landskapet efter fäderneslandet och ätten efter samhället,
utan att förlora deras förblivande värden för vårt känsloliv.
Ellen Key är övertygad om, att vi tvärtom skulle vinna
nya värden genom de utvecklingskraftiga begreppen
fädernesland och samhälle. Detsamma blir fallet, när varje land för
att kunna bestå måste inrätta sin politik enligt den vissheten,
att mänskligheten står över nationen liksom nationen över
individen. Hon vill eftersträva universell människokärlek och
solidaritet, och hon tror, att det är lättare för kvinnor än
för män att närma sig det målet.
Man förstår därför, hur djupt det skulle såra Ellen Key
att se kvinnor i England och Amerika i »missriktad patriotism»
och jämlikhetssträvan och i atavistisk vildhet anamma krigets
förråande anda och våldföra sin yppersta instinkt genom att
personligen delta i kriget. En sådan »snedvriden patriotism»
som lockade dem till kallblodig utbildning i och för
beredskapen att döda, var en vidrig företeelse för henne, som
alltid och allestädes vill se kvinnan som fredsstifterska och
människolivets vårdarinna. »För varje djupare livssyn blir
den krigande kvinnan en pinsam självmotsägelse», säger
hon. Men hon betraktar denna kvinnornas andel i att hålla
folkhatets brand vid liv i samband med det sjukligt
förändrade själsliv, som uppstått under krigets inflytande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
