Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Ellen Key och kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lighet i uppgiften att med värdighet bära och göra det bästa
av sitt öde. Och — trots allt som påstås om motsatsen —
detta göra även de flesta människor, och så komma de
alltjämt att göra», säger hon.
Hon talar i skarp ton till dem . . . som genom var ny
kärlek bli fattigare på allmänmänskliga egenskaper och
personlig maktkänsla, slappare i vilja, sämre i handlingar
och verk, »dessa hava ur livstrons synpunkt ej rätt till ett
sådant självförringande. Av frukterna känner man kärleken .. .
Den som i sitt övriga liv, i sina verk är en svindlare och
stackare, denne är det troligen även på det erotiska området.»
En människas kärlek är i »tusende fall mot ett hennes
innersta själv. Så stor eller liten, så rik eller fattig, så ren
eller oren som hon i den är, skall man även i livets andra
stora förhållanden finna henne. Av alla summariska
kännetecken på en människa blir därför intet säkrare, än att man
säger vad hon är när man sagt hur hon älskat.» Hon indelar
kvinnosläktet i två raser, de som kunna älska, och de som
inte kunna älska.
Ellen Key har även i många av sina biografier indirekt
givit en bild av sin syn pà kärleken. Hur rörande skildrar
hon inte t. ex. Clara Scaffis rena och från jordiska begär
befriade kärlek till Fransiskus av Assisi[1], hur hon övergav
sin omhuldade tillvaro i fäderneborgen, sina käras önskningar,
sina egna drömmar om en vanlig kvinnolycka för att i
fattigdom, kyskhet och ödmjukhet likna sin mästare, sin
broder, sin vän, han som själv avsagt sig all del i världen
och dess rikedomar. Ellen Key skriver: »När Fransiskus
avklippte hennes guldblonda hårsvall, och hennes gestalt
höljdes i nunneskruden, kände hon sig helt visst lycklig
som en brud, i vissheten att vara förenad för tiden och
evigheten med sin själs utvalde, förenad genom en tro, ett
hopp, en kärlek, en vilja och ett mål.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
