| 16 |
Menskan af naturen
Som de andra djuren,
Ger sig ingen ro;
Har ej lust att sitta
På en stol och titta,
Måste ut och «gno«.
Hvad som än må hända,
Har hon - till sin ända -
Qvicksilfrets natur;
Kan ej vara stilla,
Ängslas och mår illa,
När hon stängs i bur.
| 17 |
Hit och dit hon springer
Och på dörrar ringer,
«Frågar efter rum«.
Rum fin's nog i massa,
Ack, men inga passa -
Menniskan är dum!
Född i Haparanda,
Ger hon upp sin anda
Kanske i Skanör.
Ingenstäds hon trifves,
Som ett rö hon drifves
Kring af sitt humör.
Öfverallt i verlden
Hvart man ställer färden,
Höres samma låt.
Liksom får vi vandra,
Trängas med hvarandra
På vår branta stråt.
Säg, om vi ä' kloka,
När vi gå och snoka
| 18 |
Ja, det hör till pjesen
Här att hålla väsen
För ett lappris skull.
Men hur argt vi skrika,
Är vårt värde lika:
Tvenne skoflar mull.
Sista flyttningsdagen
Hörs den gamla lagen:
«Upp och ge dig af!«
Hyresfritt den kalla
Döden åt oss alla
Oppnar hvar sin graf.
Hvart vi kursen sätta
Kan ej jag berätta -
Ack, hvem vet väl det?
Ingen arg värdinna
Vi i grafven finna,
Det är allt jag vet!
| 19 |
Derför - varom glada
Bo vi i en lada
Eller i ett slott!
Minsta lilla stuga
Mycket väl kan duga,
Skiner solen blott!
