| 57 |
Stockholmsk vinterbild.
Elfva grader.
Snö kring gaflar och fasader.
Is längs fönsterkarmar.
Blåsten larmar.
Sjelfve hunden
Nu kring spiseln hälst gör runden.
Lat och mätt på mattan
Ligger kattan.
Men i stormen
Ser jag af en kvinna formen
Illa krökt. Hvem är hon?
Slaf-ok bär hon.
| 58 |
Branta vägen
Uppför stegen går hon trägen,
Bär med trots i hågen
Murbruks-trågen.
Hennes midja,
Stark och spänstig likt en vidja,
Trotsar, svart i trasor,
Köldens fasor.
Nordanvinden
Biter bröstet, halsen, kinden.
Djupt i ögat sitter
Smärtan bitter.
Ej behagen
Stråla ljuft ur dessa dragen:
Nöden märkt dem redan
Längesedan.
Oket tunga
Kröker hennes rygg. Den unga,
Född att frihet vinna
Är slafvinna!
| 59 |
Förödmjukad
Går hon. När hon är «förbrukad«,
Hvart -- I mänskor, sägen! --
Tar hon vägen?...
Kölden stiger.
Sina tråg hon bär -- och tiger.
Murarn ropar: «Mera
Kalk och lera!»...
Knoga, knoga!
Filantropen i sin toga
Värnar dig, så tapper,
Hälst på -- papper...
Arbetsäran --
Hell åt henne! Men förfäran
Föds, när Sveriges kvinna
Är slafvinna.
Hvems är skulden?
Hvem ser till, att han blir gulden?
Är väl hon att klandra
Eller -- andra?
| 60 |
Dagen slocknar.
Skymning öfver staden tjocknar.
Stum, slafvinnan vankar
Bort i tankar...
