(Mel. "I Januari snö och is," o. s. v.)
Ju mera klart mitt öga ser
Igenom regn och mist,
Dess mera jag åt veriden ler
Och hennes arga list.
I lifvets degtråg hvart besvär
Mig tycks en nyttig gäst,
:||: Och derför tänker jag så här,
Att hvad som sker, är bäst :||:
Af 1ifvets surkål har jag fått
Min rikt beskärda del.
Men strunt i det; ty - kort och godt -
Det är mitt eget fel.
Och fast ibland jag modet mist,
När stormen röt som bäst,
:||: Så har jag funnit dock till sist,
Att hvad som sker, är bäst :||:
När jag har dummat mig och gått
Uppå förbjuden mark,
Har ödet strax - af vänskap blott -
Gett mig en vänlig spark
Samt ropat barsk: »Skomakare,
Håll du dig till din läst!»
:||: Och jag har lydt och har fått se,
Att hvad som sker, är bäst :||:
Jag gnor ej som en narr omkring
I gåtors labyrint,
För jag begriper ingenting
Af ödets dunkla fint.
Tu ting jag vet: att jag är till
Och att jag trifs, dernäst.
:||: Fördenskull jag förklara vill,
Att hvad som sker, är bäst :||:
En flicka mig sin kärlek svor -
Jag trodde henne, jag -
Men med en ann' hon från mig for
Till Tyskland bort en dag.
Jag tänkte hänga mig, men nu
Jag tror, jag dröjer mest:
:||: Hon vardt ett hår af hin till fru
Ja... hvad som sker, är bäst :||:
Jag gick i borgen för en vän
Och kuggad vardt, förstås;
Men han fick äta opp igen
En dag sin egen sås.
Han går i trasor nu, men jag
Kan få uti min väst
:||: Så mången knapp, jag vill, hvar dag -
Ja... hvad som sker, är bäst :||:
Jag mästrar ej vår Herres plan
Med knot och agg och knorr.
Jag går min väg, som jag är van,
Och tål blott ett slags »knorr».
För jag har lärt mig veta hut,
Och den bör ha arrest,
:||: Som inte orkar finna ut.
Att hvad som sker, är bäst :||:
För mig är lifvets värf en fäst,
Trots alla sorgeljud.
Och fast jag knappast tror en prest,
Tror jag dess mer på Gud.
Jag tror, att jag skall bli en gång
Der ofvan skyn en gäst.
:||: Fördenskull klingar gladt min sång,
Att hvad som sker, är bäst :||:
