- Project Runeberg -  Samlade dikter /
Vid Platte-floden

(1887) Author: Magnus Elmblad - Tema: Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Vid Platte-floden.

«I Stockholm, i Klara, i skolan jag gick!« sjunger en af August Blanche's löjligaste teaterfigurer, och den visstumpen rann mig i sinnet, när jag i går morgse stod och anstälde filosofiska betraktelser öfver Platte-floden.

Hvem kunde väl tro, när man för en hel mängd år sedan satt på en bänk i Klara skola och pluggade Palmblads geografi för magister Landin, gemenligen «lantan« kallad, och af detta klart skinande lärdomsljus hugnades med den upplysningen, att «Platte-floden är numro ett af Amerikas floder näst (!) Mississippi, hvilken är den största i anseende till storleken» - hvem kunde väl tro då, att man en vacker dag skulle skåda denna märkvärdiga flod ansigte mot ansigte?

Men så går det.... «man slungas framåt på tidernas bölja!«

Ena da'n på Djurgårdsstranden
Ser man Birgers vackra stad,
Glödgad djupt af sommarbranden,
Svalka sig i Mälarns bad,
För att se'n på bolstrar gröna
Drömma nöjets glada dröm,
Medan månens strålar kröna
Skummig bölja i Norrström.

Andra da'n, att fjärlar fånga,
Rusar man på tok åstad.
Öfver ocean med ånga
Drifs man som ett vilset blad.
Sveriges kust försvinner stilla,
Republiken dyker opp,
Och man står der lurad illa
På en framtids glada hopp!

Friheten på afstånd blänkte,
Ack, men glansen dog i hast!
Kände du, hur skummet stänkte,
När den granna bubblan brast?
Kände du, hur sol och värma
Flydde hjertats örtagård,
När kung dollar såg sig närma,
Glänsande, men kall och hård?

Dock försvinnen, dystra tankar,
Solen ler i himmelshöjd!
Fast i staden sorgen vankar,
Bo på landet hopp och fröjd!
Att i staden gå och traska
Gör till slut en menska »trist».
Derför far man till Nebraska
Och blir - entomologist?

Fast man ej precis «ser flugor«,
Ser man annat smått och godt:
Gräshoppsägg och fält och stugor,
Skog - der träden saknas blott!
Kor och grisar, får och kalfvar
Gifva här naturkonsert.
Tuppen gal med kraft och allvar,
Vippar stolt sin granna stjert.

Himlens dunkelblåa kupa
Glänser här af moln ej skymd.
Det är skönt att sig fördjupa
I dess solbelysta rymd.
Det är skönt i stjernenätter
Att vid floden stå allen,
När de midnattstysta slätter
Skälfva ljuft i månens sken!

Skönt är att se solen stiga
Upp ur österns purpursjö.
Medan stjernor sakteliga
Lösas upp i ljus och dö -
Skönt att höra floden sjunga
Frihetens och vårens pris -
Skönt att se på böljan gunga
Diamanter, men af is!

Hör, hur vattnet porlar och sqvalpar... det låter, som när man ligger i en båt och lyssnar till böljornas plaskande mot borden. Istäcket är ännu icke försvunnet. Midt i floden ligger ännu ett väldigt stycke. Den smältande snön glittrar i solen; en strandvipa hoppar bland isbitarne, doppar den röda näbben i vattnet och kastar hufvudet behag- fullt bakåt; rundt omkring är isen sönderfrätt; stora stycken lossna tid efter annan och dansa plaskande nedåt floden - det påminner om den glada tid, då «svartbäcksgubbarne« seglade utför Fyrisån i Upsala under studentjubel.

De små öarna midt i floden ligga täcka och leende i middagsbranden. Vattnet brusar och skum- mar kring deras säfbevuxna stränder. De rödbruna buskarne bära ännu inga blad, men se ändå icke kalla och döda ut - nej, den tysta kraft, vårens lifgifvande kraft, som rastlöst arbetar i deras inre, bringar must till deras trådiga rötter och drifver lifvets saft genom de fina ådrorna - vårens kraft förlänar dem ett varmt, yppigt skimmer; du liksom känner, att det icke kan dröja många dagar, innan de slå ut i knoppar och blad, innan ljusgröna strån sticka upp ur jorden, och våren är der i all sin prakt...

    Härliga vår!
Mera jag älskar dig år efter år;
Mera jag gläds när de »friska
    Vårvindar hviska!»

    Djupt i ditt bröst
Locka de fram en förunderlig röst:
Fjerran med böljorna klara
    Ville jag fara!

    Ville med lust
Följa dem bort till den grönskande kust,
Der... men stor sak! ... låt oss glömma
    Vanan att drömma!

    Jorden är bra,
Är just den bästa en menska kan ha -
Bara man sluppe att sitta
    Stilla och titta!

    Men lika fullt,
Skönt är att se efter vinterns tumult
Vårens gudomliga lycka
    Jordklotet smycka!

    Jorden år skön.
Leende kryper hon fram utur snön,
Leker titt-ut med de bistra
    Drifvor, som gnistra.

    Nyväckt och glad,
Tar hon i sol'n ett uppfriskande bad,
Skalkas i blånande dager,
    Eldig och fager.

    Arg som en ryss,
Bore, förstås, står vid dörren lyss.
Genom en springa tillika
    Snögubbar kika.

    Hämndtankar bär
Bore i skölden, men fåfängt besvär!
Jorden, med blommor i hågen,
    Myser vid vågen.

    Näpen och nätt
Är hennes tjusande vårtoalett -
Spegeln med blåa gardiner,
    Se hur den skiner!

    Drottningen har
Icke så vacker och fin boudoir -
Smyckad med stjernljus och lågor,
    Blommor och vågor!

    Som kavaljer
Solen står öfver den sköna och ler,
Zefyr, ur böljan, som blänker,
    Silfverskum stänker.

    Sammetsrock grön
Drager hon på sig, den strålande mön,
Bidar i smycken, som glimma,
    Bröllopets timma.

    Snart skall den slå,
Frihetens tid skall omsider förgå,
Sommarens allvar skall styra
    Vårfröjdens yra!

    Derföre sjung,
Skämta och le; medan än du är ung!
Sjung, medan intet bekymmer
    Vårsolen skymmer!

    Sommarn blir arm,
Ack, om ej våren är yster och varm,
Fritt månne böljorna brusa,
    Vindarne susa!



The above contents can be inspected in scanned images: 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243

Project Runeberg, Tue Dec 11 19:05:59 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/elmblad/platte.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free